över 60 misstänkta hades före, bland dem de sju, som förskonats av kommissionen och som nu återförts från häktet i Falun. Av de övriga var mer än hälften sådana, som först under hösten hade blivit beryktade. Helt oegentligt betecknar Moraeus förhandlingarna som kommissorialrannsakningar. I själva verket skulle rätten enligt instruktionen underställa hovrätten sina domar, vilket också skedde. Man avstod till och med från att fälla formliga dödsdomar. I stället sållas sådana ut, som man inte uttryckligen vill fria. De ställs ”under Gud och höga överheten.” Ett fåtal döms till risslitning och resten frias helt. Någon signifikans i fördelningen mellan ”gamla” och ”nya” anklagade kan därvid inte påvisas. Oväsendet var emellertid fortfarande under spridning. I Mora kom nära hälften av de nya anklagade från byar öster om sjön. Ännu i augusti hade därifrån kommit bara ströfall.'^* Den förstärkta häradsrätten inledde i anslutning till ordinarie ting trolldomsrannsakningar också i de angränsande socknarna. I Orsa bekände ”åtskilliga” och dömdes till döden. I Leksand och Al ville däremot ingen av de många anklagade bestå. Rättvik var tills vidare förskonat, men redan på nyåret yppades oväsendet där.®^ I de västra och norra delarna av landskapet gick också talet. Vid rannsakningar befanns emellertid, att allmogen där ”med en och annan om sådana resor allenast skämtevis hade talat, visste dock intet ont därmed.”®* Lokala och utomrättsliga rannsakningar med prästerna, läns- och befallningsmännen vidtog under våren och sommaren 1670. Några extrating som under de tidigare åren förekom däremot inte. Sådana hade heller inte beordrats från högsta ort. I bönedagsplakatet hade man tvärtom framhållit de rättsliga åtgärdernas otillräcklighet och anbefallt böner och andra andliga medel.®* Landshövding Duwall delade denna uppfattning. Till den otålige kyrkoherden i Rättvik framhåller han, att de dittills genomförda rannsakningarna knappast varit ägnade stilla oväsendet, snarare tvärtom. Som de därtill varit kostsamma och juridiskt besvärliga, hade han avlyst dem tills vidare. I gengäld hade förordnats, att sådana misstänkta, som bekänt eller kunde tänkas bekänna, på kronans bekostnad skulle sättas i fängelse. Där skulle prästerna bearbeta dem.®* Någon förbättring av läget medförde inte dessa åtgärder. Visserligen hade oväsendet i Älvdalen och Mora minskat något. Men där hade man ju också haft rättegångar och exekutioner. I de övriga socknarna, där inga lagliga åtgärder vidtagits, ökade däremot trolldomen. I Leksand hade under sommaren skett direkta övergrepp mot några misstänkta, varför länsmannen sett sig tvingad lysa konungens fred över dem. Landsdomaren hade måst Se kartor nedan s 302 f. Blåkulle-F. II, s 67 (Duwall t de la Gardie 26.2.1670). 58 ibid. II, s 68. 59 RR 19.12.1669. Nedan s 319. 00 Blåkulle-F. II, s 75 f. 128
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=