och dödde på andra året därefter av tvinsot, vilken också på sitt yttersta gav honom skuld för sin död.””^ Nio år senare vittnade kyrkoherden i Lima, att när han på sin tid besökte den sjuke bonden ”med sakramenten, höll han sina händer upp och därpå annammade Christi lekamen att Björn var hans död vållande.”® Närheten till döden och fördömelsen ansågs uppenbarligen ha samma purgerande funktion som tortyren, och hovrätten är sedermera beredd godkänna sådana vittnesmål också från complices. Till dödsdomen över en år 1635 i Älvsborg anklagad trollkvinna fogar man nämligen följande instruktion: ”Hon skall ock när hon föres ut till döden förmanas att bekänna om hon hover lärt andra signa och trolla, och huru många signerskor och trollkonor hon vet. Bekänner hon några, skola de stå henne till muns, och de sedan antingen frias eller fällas.”® Omvänt andrages någon gång som friande omständighet, att en dömd trollpacka på rättarplatsen återtagit sin beskyllning. I Umeå frikändes 1651 hustru Sigrid Johan Persons, sedan ”den trollkonan Anna i Sävar som henne angivit haver och hetes sett henne i Blåkulla, på rättarplatsen efter prästernas förmaning tog sina ord tillbaka och sade med henne sådant icke veta.”^® Också andra undantag från de vanliga bevisreglerna förekommer. Atskilliga fall av vittnesmål från medskyldiga är redan beskrivna. Vid en omfattande trolldomsprocess 1635 dömdes i Ångermanland en kvinna till döden efter ”Ravels hustrus bekännelse uppå sitt yttersta, att Anna haver förgjort henne och är orsaken till hennes död, efter som ock tecken hava synts uppå liket: när Anna haver lagt handen uppå liket så haver blivit blått efter alla hennes fingrar.”^^ Domen fastställdes av hovrätten. Vid samma rättegång dömdes sammanlagt minst fyra personer till döden huvudsakligen på vittnesmål från ”trollpigen Barbro. 2.3.8. Teoretiska ställningstaganden till tortyr Förutsättningen för en strängare bedömning av trolldomsbrottet var betonandet av dess religiösa karaktär. Närmast den tysk-romerska definitionen ”crimen laesae Maiestatis Divinae” stod naturligtvis först teologerna, medan världsliga experter länge betonade inslaget av maleficium. I kyrkorättsliga dokument från medeltid och 1500-tal sammankopplas trolldom med avgudadyrkan och andra brott mot dekalogens första tavla.^ I en botpredikan om ^ Nr 65. 8 Nr 127. 8 Promptuarium, fol. 166v. SH. R.\. Gävleborgs län 3, fol. 236. SH. RA. Norrländska samlingar 10 (1923), s 25. —Om bårprov se P E Wallén, VSLA 1960, s 75 ff. Norrländska samlingar 10, s 25, 33, 37. G Bucht, Härnösands historia I (1935), s 460. Jfr O Jansson (Fornvårdaren 1929), s 89 f. — I SH Promptuarium, fol 167. RA omtalas fem dödsdomar från ”Nordlanden 1635.” 1 Ovan s 39. 74
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=