sig gripa efter saftiga druvor och uppv^aknad fann sig hålla om sin egen näsa.® (3) Det är mot bakgrunden av dessa egendomligheter nödvändigt att rätt värdera de under, som vanligen tillskrivs djävulen och hans anhang. Somliga kan som synes redan från början avfärdas som bedrägliga. Demonerna kan dock, där Gud så tillåter, åstadkomma underbara ting. Mirakel som direkt strider mot naturens lagar, kan visserligen bara Gud åvägabringa. Demonerna äger emellertid en nästan omätlig kunskap om naturens hemligheter och kan därför frambringa effekter, som för människan framstår som mirakulösa. De kan med hjälp av sina häxor och trollkarlar sprida sjukdomar, som de sedan genom örternas naturliga kraft åter botar. Ofta inser varken häxorna eller de sjuka detta och håller det för underverk.® Vidare flyttar demonerna liksom änglarna snabbt och omärkligt en kropp från en plats till en annan, vilket en skrämmande erfarenhet visar.^® Oftast är dock de fall, då trollkonorna säger sig ha bortförts, grundade på svagsinta fantasier i av ålder omtöcknade sinnen.Direkt felaktig måste den uppfattningen vara, som hävdar, att djävulen vid sådana blåkullafärder endast bortför häxornas själar och vid festen placerar dem i döda kroppar. Det skulle nämligen betyda, att han också kunde förena den dödes själ med hans kropp och sålunda återuppväcka honom, vilket tillkommer Gud allena.Nekromantiska övningar är därför lika hädiska som meningslösa. De dödas själar är oåtkomliga för djävulen och människor: de saliga i Guds hand, de osaliga kedjade i helvetet.^® Det frågas vidare, omdemonerna vid ett omförmält kroppsligt bortförande själva måste antaga kroppsliga gestalter. I förstone kan detta synas nödvändigt, vilken mening också förfäktas av somliga. Den motsatta skall dock befinnas riktigare redan om man betänker, hur vår egen själ med lätthet förmår röra och flytta sitt fängelse kroppen.^'* Vid andra tillfällen antar emellertid demonerna bevisligen kroppslig gestalt, vilket sker genom en förtätning av luftiga ångor, vatten och jord.^® Härigenom kan de någon gång uppträda som incubi och succubi och pläga umgänge med människor. Som de själva saknar generativ kraft, måste de ® Alanus, s Div. Ljung, s B3v. Båda har hämtat indelning och exempel från wittenbergiirofessorn Johan Sperling. Jfr Thorndike \TI, s 346 f, 421 f. ® Ljung, s B4. ibid., s Civ. En anspelning på blåkullafärderna. Jfr Holm, s C2v ”At vere et realiter, quod non nunquam Magi a Satana ad conventus nocturnos et jjanegyres exportentur.” 11 Ljung, s Civ. Satsen härrör direkt från Wier. Jfr också likheterna i arbetenas titlar, ovan s 101 not 1 och s 102 not 8. 12 Alanus, s Div. Ljung, s Dl. 13 Holm, s C2v. 1^ Ljung, s Clvf. 13 ibid., s C3 f. M A Wanochius, De potentia malorum spirituum (Abo 1688), s B6v. 111
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=