bevisningens omfattning och regelmässighet; allmänpreventiva och andra pragmatiska hänsyn etc. Avsikten har vidare varit att belysa samspelet mellan de lokala myndigheterna och de centrala organen, främst regering, råd och hovrätt. Väsentliga beslutsfunktioner var koncentrerade till huvudstaden. Kommunikationerna mellan centralmakten och de lokala institutionerna var långsamma och nyckfulla. Därtill kom administrativa och personella brister, som bl. a. ledde till en eftersläpning på upp till år i hovrättens handläggning av de underställda brottmålen. Omedelbart gav detta ingen större anledning till oro. Anhopningen av insända trolldomsrannsakningar, klagomål och suppliker skapade däremot efterhand ett intryck av att man höll på att förlora kontrollen över utvecklingen. Det är mot den bakgrunden man har att se tillsättandet av kommissionerna, specialdomstolarna med hovrätts befogenheter och uppdrag att rannsaka på platsen. Denna delegering av den högsta domsmakten vilade på fullmakter och instruktioner direkt från KM och handläggningen skedde i allmänhet genom kansliet. Där fanns visserligen juridisk expertis i hovråden och revisionssekreterarna (den senare nedre justitierevisionen). Normalt befattade sig dessa inte med brottmål, som sällan ställdes under kunglig revision. Ett visst samarbete med hovrätterna förekom dock, både genom adjungering och remisser. Drotsen Per Brahe, som ytterst var ansvarig för rättsvården, saknade eget ämbetsverk och började därtill bli gammal. Hans inflytande varierade också med de politiska konjunkturerna. Detsamma gäller rikskanslern, som i begynnelseskedet spelade en avgörande roll för handläggningen. Det fanns således ingen klar ansvarsfördelning inom KM. Instruktionerna och de förtydligande tillägg som följde på dessa får därför drag av nyckfullhet, av brist på precision och konsekvens. Kommissionerna tvingades själva ta ställning i en rad centrala frågor, varvid de ”olärda” bisittarna, präster, borgare och bönder, fick ett av allt att döma oförutsett inflytande. Kritiker framför till sist krav på klarare ställningstagande från de ansvarigas sida. 1675 gör man också ett allvarligt försök att genom en expertkommission i kansliet nå fram till ett ”fullständigt consilium” med klara regler för rannsakning och exekution, baserade på de gångna årens erfarenheter. Projektet komaldrig att genomföras. Administrativa faktorer har emellertid också verkat i gynnsam riktning, framför allt genom att de uppställda tidsplanerna för kommissionernas verksamhet inte kunde följas. Stora områden i Norrland, som utpekades i instruktionerna, kom aldrig att besökas: Medelpad (i första) och Hälsingland (i andra omgången) blev utan hjälp från kommissioner, när de norrländska processerna på sommaren 1675 avlystes i avvaktan på kanslikommissionens consilium. Många liv torde därmed ha räddats. Några av de mest betydelsefulla och uppseendeväckande inslagen i själva brottet, sådant det uppfattades av samtiden, beskrivs i den avslutande syste26
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=