ännu vid seklets slut i en trolldomsprocess på Stockholms rådstuga. ”Om detta ärendet haver varit åtskilliga meningar, dock är på ändalykten samtyckt och beslutat, att man skall icke göra vidare än Sveriges lag förmäler, som vill hava fullt skäl och sex mans vittne, eller egen muntlig bekännelse, förr än någon döms till döden. Meningsbrytningarna i Danmark är direkt analoga. Niels Hemmingsen, den berömde teologen, bemöter dem som tar lagens bristfälligheter till intäkt för passivitet i trolldomsmål med en hänvisning till Gamla Testamentet. ”Audiat vocem Dei omnibus legibus anteponendam; Exod. 22.18 Maleficam ne patieris vivere.”-^ Idealet är en kristen överhet, därom är alla ense. Divergenserna visar sig först i tolkningen av det gudomliga mandatets innebörd och räckvidd. Det konungsliga majestätet av Guds nåde förlikar sig dåligt med hierarkiska och medlande tendenser hos ett övernitiskt prästerskap. Både Gustav Vasa och efter honom åtminstone Erik och Karl är måna om att betona ett direkt lydnadsförhållande. Plikten mot Gud är plikten mot rike och undersåtar. ”Den lovliga överheten haver denna trösten, att hon är och bliver kallad Guds tjänarinna. Hon kan väl beskydda och bevara sina undersåtar för slika lösa, halsstarriga och övergivna sällar. Det samma skriften henne också lovar och tiUsäger.”^^ Det blev ett rent pragmatiskt krav att avvända Guds vrede genom att straffa synden på jorden. Därvid räckte en hänvisning till moseböckernas hårresande förbannelser över dem som icke följa lagen.Det är heller inte enbart kunglig pedagogik, när Erik XIV i 1563 års högmålspatent erinrar om att ”människan plägar mångahanda plågor uppå komma för dessa synders skull, både med pestilens, hunger, dyr tid och annan vedermöda, så att ofta händer att ett helt kungarike för en människas överträdelse måste umgälla och lida straff.”""* Johan III kan ”å sitt konungsliga ämbetes vägnar” inte lida, att trollkonor undslipper ostraffade."® Förbannad vare den som Herrens verk gör försumliga, den som sitt svärd uppehåller att det icke utgjuter blod. Om det dessutom som skett uppehållits för penningars och sakörens skull, då kan en gammal ärkebiskop med skäl känna sig manad att varna en ung konung. Men också kyrkan hade makt och plikt att straffa den brottslige. Bann och och uppenbara skrift hade överlevt reformationen, även om man under de första årtiondena var osäker vid handhavandet."® I aktstycken från herredagar och prästmöten under 1560-talet och senare dyker trolldomen åter ”20 Stockholms stads tänkeböcker från 1592. 1 (1939), s 157 f. 21 N Hemmingius, Opuscula Theologica (1586), col. 946. 22 GIR 14, s 431. 23 Den på tyska avfattade instruktionen för seniorerna i Västergötland refererar till Levit. 26 och Deut. 28. GIR 13, s 25. 2-* Schmedeman, s 48. Jfr nedan s 320 om 1600-talets bönedagsplakat. 25 RR 15.1.1574. 20 Holmquist, s 220, 280. 55
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=