ett instruktionsbrev med tillstånd till vattenprov. Dom fick därpå fällas medan exekutionen skulle uppskjutas tills överheten underrättats. I ett egenhändigt postskriptum lät han slutligen förstå, att ett bedrägligt förfarande kunde vara motiverat i ett mål som detta. ”Där så är hon själv bekänner sig och vill uppenbara andra sina medsystrar, då må I tillsäga henne, att hon må behålla livet med förtröstning, dock icke, utan låta henne sedan stå straffet, medan mästermannen där är.”® I Sunnerbo förmanar fogden mäster Håkan: finner han Elin oskyldig, skall han låta henne vara. Sin betalning skall han få likafullt. Denne låter sig emellertid inte förledas av sådant tal. ”Får jag ej villkor att handla med henne på det sätt jag plägar med sådana, då må fanen hava henne på Han begär därpå få se Elin — hemligen, utan att hon kan se honom och med sitt onda öga förvilla hans blick. Han ser också genast vad hon går för och deklarerar, att hon skall visa sig bära djävulsmärket, en svartbrun växt, under högra bröstet. Några kvinnor inkallas som vittnen ”och sågo, att hon hade samma märke som mästermannen omtalat hade, där uppå de sig storligen förundrade.” Fogden förordnar nu en skrivare och en gammal knekt att vara i stugan hos mästermannen ”och se huru han går åt henne och höra om hon något vill bekänna.” Så sker, och sedan Elin medgett sin skuld i Märittas död i Gustorp, klipper Håkan allt håret av henne, ”ovan och nedan.” Detta bruk hade en lång tradition i de tyska trolldomsprocesserna. Det anbefalls redan i Malleus Maleficarum, som dock påpekar, att man i de tyska länderna av anständighetsskäl brukade nöja sig med huvudhåret. Syftet är att beröva den anklagade den magiska kraft, vars ursprung i form av cn trollknuta eller liknande kan ha gömts i håret, munnen eller kläderna, och som skyddade henne mot rätten och plågan. På närmast föregående ting i Sunnerbo hade häradshövding och nämnd givit ’sådant besked och sentens ifrån sig, att fogden skulle hava Elin i fängelse och låta mästermannen plåga henne.Så skedde nu. Håkan tog en laddten ur en bössestock och filade av och an mellan hennes fingrar, varvid man utfrågade henne om trolldomen ’'och ingen annor ting.” Elin bestrider men medger i stället, att hon med mereurium (arsenik) förgjort sin man Bengt. I protokollet anmärks, att hon bekänt detta ”godvilleligen, otvingad och onödd, ty hon blev härom inte tillfrågad.” Eftersom det pinliga förhöret gällde trolldom, räknas bekännelse i annan riktning som frivillig. Elin avrättades ”efter samdräktigt rop från präster, nämnd och hela häradet, som begärde att en sådan ogärnings kropp skulle tagas av vägen.” Krigsöversten i Småland, förre ståthållaren i Jönköping Olof Hård, hade också ”10 vattnet. ® Stockholmsposten 2.9.1790. Sunnerbo 2.3.1615. Kronobergs län 4. GHA. Jfr nedan s 229 om maleficium taciturnitatis. 12 Nr 158. 69
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=