Också i en annan ransakning syns Wallwik stå som ledare för en begynnande opposition mot den praxis som dittills tillämpats. Mot hustru Sara Nilsdotter i Utnäs förelåg vittnesmål från tre pojkar i åldern 13—15 år. De uppgav, att Saras tjänsteflicka Anna blivit förd tillsammans med dem. Flickan nekar ihärdigt trots förmaningar och särskilt förhör med kyrkoherden. Det framkommer emellertid, att en annan flicka lovat Anna vackert kläde och andra gåvor, om hon ville bekänna på hustru Sara. Vid förhör påföljande dag uppger pojkarna, att de under natten varken sett eller blivit förda av hustru Sara. Hon döms till kyrkoplikt, men Wallwik, Nerbelius och Falck vill lämna henne under Guds dom, dvs. helt utan påföljd. Mot Erik Olofson i Dämstad och hans hustru Elisabet förelåg samma kombinerade bevisning som fällt Sigrid i Djuped: vittnesmål både från förda barn och från den botfärdiga Anna i Lo. De förskonades emellertid med gatulopp/ risslitning och kyrkoplikt. Färre barn än mot Sigrid hade vittnat mot dem, men till domen kan också ha bidragit Eriks förmåga att svara för sig. När rätten efter konfrontationen med Anna i Lo uppmanade bonden att bekänna sanningen och rädda sin själ, genmälde han: ”Tänka I, gode herrar, vara rådligt att jag bekänner på mig det jag ej gjort haver och således ljuger, kan min själ då bliva salig? Varemot svarades, att den onde haver honom en sådan fråga lärt.” Analysen av några viktiga typfall från de första rannsakningarna i Sollefteå och Boteå ger alltså vid handen, att rättens majoritet på detta stadiet dömt mera efter subjektiv övertygelse än efter legala bevisregler. Det är emellertid också klart, att vissa meningsbrytningar gjort sig gällande åtminstone i Boteå, där Wallwik och andra anmält avvikande mening. Först från Härnösand, dit rätten anlände i början av oktober, finns belägg för en mera utförlig diskussion av de sakliga och formella principer man önskade följa. I samband härmed avfattades också en rapport till KM om det dittills utförda arbetet.Av denna framgår de viktigaste resultaten av diskussionen. Kommissionen har, uppger rapporten, under rannsakningarna i Sollefteå och Boteå använt all den försiktighet, ”som i sådana svåra och mörka saker hava kunnat brukas.” Bland de åtta dödsdömda har somliga fällts efter egen omständlig och stadig bekännelse, somliga åter mot sitt nekande och efter skäl som man önskar redovisa för KM. Det är främst genom fem omständigheter rätten nått övertygelse om de nekandes skuld. Där minst tre eller fyra av de förnämsta av dessa skäl, eller alla tillhopa, har ”concurrerat mot någon person, är hon till döden dömder.” (1) Sakligt samstämmiga vittnesmål från de förda barnen om händelser från tiden före deras första bekännelse (2) långvarigt trolldomsrykte (farna publica) 26 Sparre t. KM 9.10.1674. Bilaga t. Falcks konc. (K 82. UUB). 162
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=