En parallell tolkning är emellertid också möjlig och i vart fall lika trolig: flera av de i konciliebeslutet beskrivna övningarna hade en så bred folklig förankring, att varje försök att genomdriva de kyrkliga kraven stötte på motstånd. Särskilt starkt har naturligtvis detta motstånd varit i fråga om de mera harmlösa former av vidskepelse, som ännu inte definierats i lagtexterna. Men det var inte bara gränsfallen som intresserade kyrkan. Liksom andra grova, redan i landslagen förbjudna synder av typen mord och tidelag, var också den skadliga trolldomen föremål för kyrklig bestraffning. Det skedde vanligen i anslutning till landskapslagarnas, särskilt UL:s, kyrkobalk. Eftersom MELL saknade kyrkobalk var emellertid formerna för denna dubbelbestraffning otillräckligt reglerade. Först i en högmålsstadga från tiden omedelbart före KrLL, gemensamt utfärdad av världslig och andlig överhet, tas dessa frågor upp till behandling.^^ Syftet med stadgan har varit att åstadkomma en kompetensfördelning mellan stat och kyrka. Formuleringarna ger närmast intrycket av att den senare tagit initiativet: ”Om högmälis ogärningar där uppenbara skrift skall föresättas, huru världsvåld må sig med dem bevara eller ej.” Högmålsbrotten indelas i två huvudkategorier: dels sådana som i sig själva alltid är olovliga och förbjudna; dels också sådana som först genom kyrkans åtgärder blivit förbjudna. Med de senare får bara kyrkan befatta sig, såsom lagboken tydligt utvisar i kyrkobalkens kap. XII.“® Som exempel anges beblandelse i förbjudna leder. Av den första kategoriens brott —sådana som alltid är förbjudna —har somliga sin plikt uttryckt i lagboken. Dit hör tidelag, mord och annat dråp. ”över dem må världsvåld rätta efter lagen, både före skrift och efter.” Mot andra saknar lagen stadganden: kan världslig överhet gripa dem innan de undergått uppenbara skrift, ”då rättas över dem efter rikets sedvänja; komma de förr till skrifta, då må världsvåld ej dem gripa och beskatta.” Ingen tvekan behöver råda om den skadliga trolldomen. Den har sin plikt uttryckt i lagboken och straffas alltså både före skrift och efter. Den vidare kategori däremot, som mera är ett brott mot Gud än mot människan —djävulsförskrivningar, vidskepelse, signer! etc. —dess behandling blir avhängig av innebörden i stadgans vaga hänvisning till ”rikets sedvänja”. Denna har i varje fall medfört, att världslig domstol utdömt dödsstraff för vissa brott, som inte upptagits i landslagen.”" Vilka eller hur många dessa varit framgår inte. Stadgan exemplifierar bara med de ojämförligt vanliga och därför vikfästa sig uti flera konster, nämligen uti förräderi och uti den högt beprisade konst, som kallas himmelsens lopp eller astronomia...” (KA 1909, s 70), och samme konung rutinåtgärd att låta ställa nativiteter (horoskop) över sina barn. Tryckt i Sweriges rikes landslagh (1608), fol xcvii samt Hadorph, Biärköa rätten (1687), s 44 ff. Härmed avses UL KyrkoB, som ersatte den i LL felande. En redaktion av stadgan har tillägget ”. . . rijkesins sidwenio (och Lagh och rätt medh Elde) . . .” Hadorph, s 46. 41
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=