det förra fallet gällde det främst grova brottslingar som skonats till livet, i det senare sådana, som inte alls blivit föremål för världslig bestraffning. De som i världslig rätt visserligen befunnits förtjäna dödsstraffet men likväl benådats till livet med böter eller andra lägre straffsatser, skulle alltså därutöver undergå kyrkoplikt. Kyrkan hade i dessa fall ingen del i själva rättsprövningen, ej heller vid domens avkunnande, utan agerade först vid utformning och exekution av den senare. En process från Dalsland 1625 kan anföras som typexempel för denna kategori. En bonde hade bekänt, ”att han brukat vidskepelse med såll och sax, och hans hustru tagit 2 öre penningar av sin legopiga, att hon henne sådant lära ville. Blevo benådade till böter, till kyrkan 4 Dir och 4 Dir till hospitalen och taga kyrkoplikt.”^ Sådan påföljd är emellertid inte särskilt vanlig i häradsrätterna, som ju också saknade formell befogenhet att utnyttja denna form av strafflindring. I hovrätterna tillgrips däremot ofta kyrkoplikt vid avdömandet av straff på sedlighetsförbrytelser, vidskepelse och lindrigare trolldom. Redan tidigt görs också från hovrätternas sida försök att fast reglera och kontrollera domkapitlens handläggning av hänskjutna mål. Vid upprepade tillfällen och sålunda inte alltid med önskad effekt begäres hos landshövdingarna, att besked årligen skall inhämtas från biskopar och prostar om exekutionen av de i hovrätterna utdömda kyrkostraffen." Åtminstone i ett fall kan konstateras att så också skett. I Växiö domkapitels protokoll återfinns en ”designation uppå personer, som utav den Kongl. Göta Hovrätt äro resolverade att undergå uppenbara skrift och hava stått pro Anno 1643.”^ Uppenbara skrift medförde i sig inget kroppsligt straff, var formellt inte ens att räkna som ett straff. I praktiken kom det så ofta att kombineras med risslitning eller skamstraff, att en distinktion i de flesta fall blev meningslös. Domkapitlet i Skara rekommenderar i ett utlåtande 1646, att en kvinna som missbrukat sakramentet i samband med barnsbörd, måtte ”corporaliter och med kyrkoplikt straffas.”^ I de norrländska kyrkostadganden, som av Linderholm daterats till tiden före 1600-talets mitt, anges strafföljden för trolldomsbrott på ett sätt, som visar att världsliga och kyrkliga straff oupplösligt förenats. Den som sålunda förbrutit sig skall i svårare fall ”sättas utav församlingen och slita ris i hela prosteriet och giva kyrkan 2 daler.”^ Det är måhända inte en slump, att just en norrländsk tingsrätt i sin dom över en 1613 för trolldom anklagad kvinna utgår från att kyrkoplikten utmäts i form av risslitning.® Företrädare för den motsatta, mer renläriga uppfattningen 1 Valbo 14.9.1625. Älvsborgs län 7 (Dalsland 1624—30). GHA såll och sa.\, coscinomanti, se nedan s 88. 2 GHreg 23.6.1641, 28.6.1643. GH.V ^ Holinquistska avskriftssamlingen 7. LUB. Repertorium rerum criininalium B 101 ö nr 1: 18. UUB. Jfr Becchius-Palmcrantz 3, cap. 15: 35. R.\ samt GHreg 26.10.1646. GH.A. ® Linderholm, Norrländska kyrkostadganden (KA 1911), s 101. ® Ovan s 82. Om trolldom med 83
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=