nungen, som utdömer kyrkostraff vid upphävandet av dödsdomar. När hovrätten konstituerats, överfördes emellertid snart på den befogenheter att i vissa fall begagna samma strafformer. I en kunglig resolution med anledning av några frågepunkter framställda av hovrätten i juni 1617 förklaras, att ”de missgärningsmän, som bliva benådade med penningböter, de skola, sedan böterna äro utgivna, avbedja församlingen där de boende är, det de gjort hava och för samma deras missgärning taga uppenbara skrift och avlösning i hela församlingens närvaro.” Missförstådd får emellertid denna praxis till konsekvens, att redan häradsrätterna vid utdömande av lagens lägre straffsatser föreskriver kyrkoplikt för de sålunda dömda. Det tidigaste exemplet i trolldomsmål härrör från Sevede och 1578. En spåkvinna, som i långlig tid brukat sin spådom och lögnaktiga handel blir benådad tills vidare, men ”skall nu taga skrift och utgiva i konungssaker 10 lod silver.”^® 1613 fälldes i Stöde i Medelpad en kvinna för lövjeri. ”Och efter hon icke alldeles är vid sitt sinne som ock intet haver att böta med, därför blev hon sagd under kyrkostraff att slita ris. pliktens karaktär av ersättningsstraff är här uppenbar. Längre fram under 1600-talet blir bruket allt vanligare. Ännu från 1661 finns dock exempel på sådana domar, som upphävts i hovrätten. Utvecklingen leder alltså, trots motsatta tendenser under 1500-talets senare del, fram mot en ordning, där alla straff, också de kyrkliga, utdöms i världslig rätt. I 1686 års kyrkolag definieras kyrkoplikt som ”den syndabekännelse, som en syndare, lagvunnen och sakfälld gör inför församlingen, behandlade perioden rymmer alla utvecklingsfaserna, men avvikelserna är av personliga och lokala skäl talrika. En granskning av praxis i de olika stiften ger också en ganska brokig bild. Redovisningen måste fördenskull bli tämligen utförlig, om huvudtendenserna klart skall framgå. ”16 Kyrko- ”18 Den här 2.4.2.1. Kyrkostraff utdömda i världslig rätt Det har av det sagda framgått, att den kyrkliga bestraffningen av trolldom drabbat två tämligen vitt skilda kategorier brottslingar. Avgörande för skillnaden var därvidlag om världsligt eller kyrkligt forum utdömde straffet. I hovrätten skall benåda någon livet, som är värd att dö. Ty ingen index haver ius att benåda en livet, eftersom detta resorterar under Majestäten.” RP 1.3.1636. i'* Schmedeman, s 174. if* Nr 33 (bil.) 16 Nr 160. 11’ (lävlcborgs länsstyrelse. Landskansliet. Brev från hovrätten 4. 15.1.1661. HLA. 1*^ Kyrkolagen 1686 Gap. 9 § 1. Jfr uttalande av Abo hovrätt 1664: ”Ingen borde stå kyrkoplikt, som för världslig rätt ej är dömd till kyrkoplikt.” S Lindegård, Consistorium Regni (1957), s 172 not 18. Prästeståndets protokoll 2 (1954), s 255. J Gezelii Perbreves Commonitiones 1673: ”XI Under kyrkoplikt hörer allt det som av världslig rätt därunder dömt är.” Sami. av Domkapitlets i Abo Cirkulär-Bref I, s 250. 82
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=