till omvändelse, halshuggas och å båle brännas.” Rätten står alltså här på samma ståndpunkt som i 1672 års domar: viss utförlig vittnesbevisning motiverar exekution, även omden dömda nekar. Denna dom ändrade hovrätten. Påhls Karin skulle som tidigare förehållas, att hon ”på slika skäl, tyg och vittnen inte kan undslippa straffet.” Men omhon trots förmaningar ändå står på sin oskyldighet och inte vill bekänna sig, skall hon föras till Gävleborgs fängelse och där väl förvaras till vidare upplysning. Det förefaller rimligt att sätta denna ändring i samband med tilläggsinstruktionen. Från oktober s. å. föreligger ytterligare en hovrättsdom, där hänsyn tas till ett annat rekvisit i samma instruktion: att den dömda skall ha varit ”roten och upphovet till bemälte oväsende.” En hustru från Sälen i Lima socken hade frivilligt bekänt sig från barndomen farit till Blåkulla, tjänat Satan och fört honom skatt. Hovrätten finner sig med fog ha kunnat döma henne till döden på en sådan bekännelse, men nöjer sig med kyrkoplikt och en allvarlig förmaning. Som skäl anförs, att hon mot sin vilja kommit i synden, inte slutit compact med den onde, inte kunnat övertygas ha förfört någon med sig eller eljest gjort någon skada. Som hon dessutom ångrar sig och lovar bot och bättring, förmodar rätten, att hon skall kunna bli ett exempel till omvändelse för andra, som ser denna nåd vederfaras henne. I en rapport till KMredovisar hovrätten kort därefter läget i de inficerade landsändarna.*® Den berör därvid också sin egen dömande verksamhet. Med största flit har man gått genom den ena rannsakningen efter den andra och ”uti det som uppenbara skäl och självständig bekännelse haver givit säker anledning till, låtit sina resolutioner fatta och utfärda, så att en stor del av de bekände, gamle och bättringslöse trollpackorna äre till döden dömde.” över resten och huvuddelen av rannsakningarna, vari yppats så mycket sällsynt och eftertänkligt, har man däremot inte kunnat resolvera. Med ”gamla trollpackor” torde hovrätten här mindre avse ålderstigna än sådana, som under längre tid bedrivit sin djävulska verksamhet. Den har således både i praxis och enligt egen utsago iakttagit regler, som nära överensstämmer med den av Rosenhane utverkade tilläggsinstruktionens. 96 3.3. Den stora norrlandskommissionen Under sommaren och hösten 1673 hade alltså ett stort antal tingsrannsakningar med trolldomsmål inkommit i hovrätten. Med få undantag härstammade de från dåvarande guvernementet Västernorrland, som omfattade de öo ibid. SH dom 11.10.1673. ibid. Jfr Kopparbergs länsst. Landskansliet. Skr. fr. centrala myndigheter. SH dom 21.10.1673 (sic) ULA. 88 SH t KM 31.10.1673. SHreg. RA. 153
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=