till förevändning för pinligt förhör. Framtvingade bekännelser av denna sort, som avsåg utsagor mot den redan livdömdes medbrottslingar, är principiellt att skilja från den andra, vanligare formen, där medgivanden om den anklagades egen brottslighet är huvudsaken. J. Rosén, som senast behandlat spörsmålet, ser i den förra kategorin ett bruk, somövertagits från tysk-romersk och dansk rätt, och som bygger på tanken, att ”en för ogärning dödsdömd person var rättslös och därför kunde torteras för att röja sammansvärjningar.” Som stöd anförs bl. a. adelns remissvar på förslaget till hovrättsordning 1604, där man —typiskt nog med en klart politisk tolkning av det allmänt formulerade förslaget —i princip avvisar tanken på tortyr, men medger, att den som ”med fullkomlige skäl och lagliga vittne övertygad och till saken dömd (blivit), den må ställas i överhetens villkor, att med honom låta handla och traktera somhonomsynes.” ^ På en punkt kan emellertid Roséns bild kompletteras. Tortyren har i tyskromersk rätt tv^å mot varandra delvis stridande funktioner. Ä ena sidan skall den supplera befintligt bevismaterial med den anklagades bekännelse, som enligt tidens bevisteori var önskvärd för straffets fullföljande. Tortyren fungerade här in supplementum probationis. Bekännelser av denna typ måste för att gälla bekräftas utanför tortyrkammaren. Ä andra sidan hade tortyren redan i sin ursprungliga form en renande funktion. Den som uthärdade det pinliga förhöret i alla dess grader, hade i princip bevisat sin oskuld, även om indicierna i övrigt var grava. Fullmyndig och bofast medborgare kunde visserligen alltid rena sig från anklagelse genom edgång, övriga saknade denna möjlighet och måste underkasta sig tortyren för att bli trodda. ”Tortura purgat a crimine,” löd regeln i sådana fall. Vidare var i romersk, kanonisk och senare också i tysk rätt ”servi” och ”famosi” uttryckligen deshabiliterade. Vittnesmål från sådana saknade laga kraft, såvida de inte bekräftades under tortyr. Principen är alltså här den motsatta: frivilliga vittnesmål mot medbrottslingar måste upprepas i tortyrkammaren för att gälla. Hos Binsfeld motiveras förfarandet. ”Circa hane conclusionem et alias de confessione socii criminis, secundum Doctores notandum est, ad hoc ut dictum socii faciat indicium ad torturam, requiri, ut in tormentis confiteatur . . .: quia cum sit infamis et vilis faetus ex confessione proprii criminis, purgandus est talis defeetus tortura.”- I Sverige var fordringarna för vittneshabilitet lika stränga som annorstädes. I en källa från 1500-talet uppräknas de kategorier brottslingar, som med tidens språkbruk kallades ärelösa och som ej fick gå lag eller bära vittne. * J Rosén, Studier kring Erik XIV:s höga nämnd (1955), s 55 f. Handlingar rörande Sveriges historia II: 1 (1864), s 562 f. 2 Binsfeld, s 300. Jfr Zwetsloot, s 172 f. Carolina art. 31: 1 förutsätter också, att angivelsen sker under tortyr, men förbjuder därvid, att den torterade tillfrågas om någon särskild, namngiven person. 66
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=