nom ivrigt predikande däremot, allvarsamma förmaningar och civil rätts assistens samt tillbörlig kyrkoplikt . . . Signeri och trolldom angives vid världslig rätt. Konkreta fall visar, att en sådan praxis då också är fast rotad. Ett domkapitel som på 1660-talet fått ett trolldomsmål på remiss från en tingsrätt, återförvisar ärendet med begäran att världslig dom först måtte fällas.^® ”15 2.4.2.2. Kyrkostraff utdömda i domkapitlen Domkapitlen avstod sålunda tidigt från behandlingen av de trolldomsmål, som kunde och skulle handläggas vid de ordinarie domstolarna. Någon kompetensstrid som i fråga om äktenskaps- och sedlighetsmålen kan inte urskiljas.^ Däremot återstod kravet på uppsikt med de mindre förseelser, som föll utanför världslig lag och rätt. Kyrkans hållning under medeltid och 1500-tal hade visserligen lett till att domstolarna dömt i trolldomsmål långt utöver landslagens knapphändiga bestämmelser." Det oaktat återkommer länge klagomål från prästerskapet över att världslig rätt inte med tillbörlig skarphet och iver fullföljer talan i trolldoms- och vidskepelsemål. I sitt svar på en kunglig proposition vid riksdagen 1617 påtalar prästeståndet sålunda behovet av att ”alla grova synder som nu, Gud bättre, uppenbarligen sväva i landsändarna, må tillbörligen efter Guds och Sveriges lag, icke allenast med penningar, som nu alltför mycket sker, utan till liv och lem, där saken sådant förtjänar haver, straffade varda, som är trolldom, vidskepelse. Guds namns försmädelse . . Två år senare hemställer domkapitlet i Skara, att KM måtte ett ”edikt och mandat strängeligen utgå låta till att förbjuda trolldom och annan vidskepelse, som mångenstädes i riket alltför mycket strafflöst brukas.”'* Samma krav återkommer ännu i prästeståndets besvär vid riksdagen 1643. Med utgångspunkt från den vidskepliga trafiken vid Svinevads källa begäres, att KM ville låta här över utgå strängt förbud till att förhindra och avskaffa sådant, och högt dem straffa, som på ett sådant sätt dit söka efter signerskor, trollpackor, skyttar och fiskare som beslås kunna med vidskepelse och annan sädan handel med djävulen, de bliva inte upptagna vid tingen och rådstugorna, mycket mindre straffade med världsligt straff, att därom kunde något bliva förbättrat. 15 Samling av Domkapitlets i Abo Cirkulär-Bref I, s 250. 1® Skellefteå 26.5.1664. Gävleborgs länsstyrelse. Landskansliet. Brev från hovrätten 4. HLA. 1 Om dessa se Lindegård, s 168 ff. 2 Ovan s 83. 8 SRA II: 1, s 134. * Holmquistska avskriftssamlingen 4. LUB. 5 Prästeståndets riksdagsprotokoll 1, s 66. 85
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=