RB 36

tigaste sedlighetsbrotten. Troligen har praxis växlat från tid till annan och med hänsyn till de enskilda fallen. Särskilt i fråga om trolldom, där arterna var många och entydig brottsbeskrivning svår, har säkert de tillfälliga omständigheterna varit avgörande för behandlingen. Klart är att bestraffningen av signeri och andra enklare förseelser har överlåtits på den kyrkliga disciplinen, medan mera flagranta kränkningar av religionens bud medfört dödsstraff eller annan påföljd i den världsliga rätten. Redan i det magra domboksmaterialet från senmedeltiden finns exempel härpå. Ar 1492 bekände inför Stockholms rådhusrätt en Erik Claueson, ”att hade Gudi vedersagt och allt hans helga sällskap nio resor om nio torsdagsaftnar . . . och vedertagit djävulen Oden för penningars skull.” Han hade vidare bestulit sin husbonde och undanhållit insamlade räntor. Domen blev bränning å bål ”för den högsta saken, som han Gudi och vår skapare gjorde emot och sin saliga själ. Pie memorie. Sakligt är högmålsstadgan av 1439 bl. a. en efter svenska förhållanden anpassad reglering av de brott, som i den kanoniska lagen kallades causae mixti fori. Hit hör hela den del av första kategoriens brott, som bestraffats enligt rikets sedvänja. Föreskrifterna beträffande dessa kommer vid en jämförelse med de kanoniska i sitt rätta ljus: ”Kan världsvåld gripa dem förr än de taga uppenbara skrift, då rättas över dem efter Rikets sedvänja; komma de förr till skrifta, då må ej världsvåld dem gripa.” ”28 ”In causis in quibus tum Ecclesia tum civilis potestas aeque competentes sunt, quaeque dicuntur mixti fori, est locus praeventioni.”^^ Trolldom, framför allt vissa oskadliga former därav, var ett sådant delictum mixti fori.^^ I och med den växande betydelsen av brottets religiösa karaktär försvann också hindren för en hårdare bestraffning även av de fysiskt mera harmlösa varianterna. I Sverige har denna tendens inte slagit igenom med full kraft, när reformationen på visst sätt avbryter utvecklingen. Klart formulerad finns detta betraktelsesätt i en ordning för biskopsvisitationer från det slutande 1400-talet. ”Item inquiratur de hiis, quae fidem nostram catholicam concernunt, videlicet de excommunicatiis, interdictis, hereticis, scismaticis, usurariis, incantatoribus, sortilegiis et aliis, qui faciunt contra fidem.”^^ Resultatet av den senmedeltida rättsutvecklingen skulle alltså kunna sammanfattas sålunda: (1) oskadlig trolldom saknas bland de i landslagen upptagna brotten; (2) formerna för bestraffningen av den icke skadliga trolldomen 28 Nr 4 (bil.) 29 CIC Lib IV, can. 1553: § 2. 30 Hansen, Zauberwahn, s 299, 321. Malleus Maleficarum III qu. 1 introd. 31 Gummerus (1902), s 96. Kurs. här. 42

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=