denna också begränsa genom att föräldrarna åläggs hålla sina barn heinma hos sig om natten och hindra dem från att träffas på morgnarna.^- Det är mot den bakgrunden knappast förvånande, att kommissarierna hade svårt att hålla huvudet kallt. De var alla till yttermera visso principiellt övertygade om det möjliga och faktiska i barnens vittnesmål. Legala formaliteter och subtila processrättsliga resonemang skjuts därför lätt i bakgrunden för en rättmätig förfäran över de förda barnens lidanden och själav^ånda. En ödesdiger bekräftelse på den goda effekten av en hård praxis kom också de första avrättningarna i Härnösand att utgöra. 7 av de dödsdömda i staden halshöggs och brändes redan den 18 november, ”och synes remarkabelt, att sedan dessa togos av daga, som i livstiden förde en hop med barn, stora och små, till deras förfärliga konventsplatser, . . . äre samma barn för deras kval helt befriade och veta nu nattetid av ingen oro. A andra sidan hade kommissionen i sin första rapport till KM formulerat regler för bevisning och rättsprövning, som åtminstone visade, att man var medveten om problematiken kring värderingen av barnens vittnesmål och annat. Det är därför av intresse att försöka avgöra i vilken utsträckning man i det fortsatta arbetet iakttog den försiktighet man med tvivelakig rätt berömde sig av vid dömandet i först besökta socknarna. På grund av materialets storlek måste en sådan analys göras schematisk. Protokollförda voteringar föreligger från huvuddelen av de 40 dödsdomarna men därutöv^er också från ett mindre antal mål, somliga av stort intresse, där utslaget blivit frikännande eller där lägre straffskalor tillämpats. Omröstningarna skedde regelbundet i omvänd rangordning. Först avgav bönderna sin enda röst följda av de 7 världsliga bisittarna av andra klassen, dvs. städernas representanter jämte Ingelson och Blix, så de 6 prästerna och första klassens assessorer: Nerbelius, Skunck, Åkerman och Wallwik. Sist lade presidenten sina två röster. Han ägde därtill option vid lika röstetal. V’ar opinionen delad bland de lägre bisittarna kom avgörandet således att ligga hos de förnämsta, i sista hand hos presidenten. Var bönder, borgare och präster å andra sidan någorlunda eniga, var saken avgjord innan ens Nerbelius röstat. I ett sådant läge kunde naturligtvis de höga herrarna rösta taktiskt: ansluta sig till majoriteten i redan avgjorda mål eller omvänt lägga en till intet förpliktande friande röst. ”33 Dödsdömda Härnösand Säbrå Vota har hämtats ur Falcks protokoll efter läsning mot konceptet (K 82. UUB) och Skuncks protokoll (K 83. UUB).^'* När det sistnämnda någon sällsynt gång 32 ibid., fol. 44. Om vaktstugorna se nedan s 260. 33 Sparre t. KM odat. (24.11.1674). Bilaga t. Falcks konc. (K 82. UUB). 3'* Om dessa se vidare ovan s 24. 165
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=