Åkerman intog visserligen en betydligt hårdare teoretisk ståndpunkt än de övriga fackjuristerna. Han motiverar den därtill endast summariskt.®® Som målen är extraordinära bör också processen vara det. Gentemot de förnuftsbetonade invändningarna att barnen bekänner allsköns orimligheter, pekar han på att djävulen ingenting kan uträtta utan Guds tillstånd. Ingenting hindrar, att detta tillstånd också innefattar det som synes absurt och övernaturligt.®® A andra sidan är han inte entydigt de fällande majoriteternas man. I Alfta bidrog han i en dramatisk votering till att rädda livet på en 47-årig hustru, Anna Persdotter i Norrby. Vittnesmålen mot henne hade delvis tillkommit genom tortyr.^® Rosenhane synes vara på väg mot en sekulariserad straffteori, som klart avviker från den rådande teokratiska. Enligt denna var det en oavvislig plikt att bestraffa vissa i bibeln definierade brottskategorier. Gud hade så befallt. I sitt brev till konungen, under överläggningen i Järvsö och sedan mera utförligt i sitt betänkande argumenterar emellertid Rosenhane för andra hänsyn. De beryktades antal är så stort, att en exekution av majoritetens domar skulle leda till en masslakt. Hela landsändan är ju inbegripen. I Järvsö går han till direkt attack mot teokraterna. Han ber dem bringa de båda psalmerna 101 och 14 i samklang: ”Uti den 14 säger David att de äro alla avvikne, och den som är avviken han haver avsagt sig Gud och givit sig uti djävulens tjänst: det är ingen som väl gör, ja icke en. Och i den 101 står, att han bittida förgör alla ogudaktiga i landet, att han må utrota alla ogärningsmän. Så följer då att han skulle hava låtit döda alla dem som han rådde över, det som något otroligt är, och på det sättet efter vi alla ihopa hava av’vikit, så borde ock vi dödas och ingen över bliva.” Kyrkoherde Prosperius löser med viss elegans dilemmat. I det ena fallet rör det sig om arv'ssynden, för vilken vi alla en gång måste dö. I det andra däremot behandlas sådana ogärningsmän, som konungen med lag och rätt lät förgöra. I sitt utlåtande slutligen återkommer Rosenhane till problemet. Lagen kan inte tillämpas utan hänsyn till det historiska läget. Det är således inte absolut nödvändigt att alltid utdöma det högsta straffet. Statens bästa är därvid ett kriterium (”t salva sit Respublica”).^~ Hade inte Gustav Vasa gått så försikibid. Avskriften där är emellertid ofullständig. Det som synes vara originalet ligger bland Handl.ror.trolldom 1. RA, och är mer än dubbelt så långt. Möjligen har en första version sedermera överarbetats, ö® Jfr ovan s 110. Stiernhööks prot. (Alfta) votum 37. Ekdahls saml. Vitt.akad. Hanzén, s 77 f. Sundborg, s 258. Argumentet är Pufendorfs men återfinns ganska allmänt i den naturrättsligt färgade doktrinen. Jfr Hugo Grotius’ sats ”Naturaliter, qui deliquit, in eo statu est, ut puniri licite possit; sed ideo non sequitur eum debere puniri.” Schmidt, (1951) s 156. Jfr också ovan s 98 Matthiaes och Benedictis utlåtande 1948. 147
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=