iiålla hustru Sigrids dotter Margareta, att käringen Karin om 80 år inte orkar dansa i Blåkulla. . . . Knut rider på en karl, buken upp, huvudet fram. Erik och Lasse på en ko. . . . Anders berättar barnen första natten gifta sig, alii aliter. . . . Anna Hansdotter på en ko, huvudet före. Contrarium andra.” Under de närmast följande dagarna framkommer också de redan berörda detaljerna om de vita änglarna och deras verksamhet. Lundius och Stiernhöök har med säkerhet påbörjat arbetet med sina skriftliga inlägg redan under denna första vecka i Bollnäs, troligen i samarbete. Lundius’ uppsats föreligger som nämnts färdig den 22 januari. Ett första utkast till Stiernhööks finns nertecknat på ett överblivet utrymme i protokollet från den 20. Skrifterna har gemensamma formuleringar och exempel. Den principiella utgångspunkten och dispositionen är i stort densamma.^® Senare i Alfta inkom också häradshövding Theet med ett liknande yttrande.^^ Starkt förenklad innebar deras gemensamma ståndpunkt, att i den praktiska rättstillämpningen egen bekännelse var en nödvändig förutsättning för dödsdom. Det var därvid inte som tidigare omsorger om den anklagades eviga salighet som var bestämmande.^^ Kravet v'ar i stället en konsekvens av att de tre juristerna i princip vägrade frångå de ordinarie bevisreglerna. Nu inträffade det nästan aldrig, att två eller tre fullmyndiga vittnen uppträdde mot en trolldomsanklagad. Också omständigheterna i övrigt var dunkla och tvetydiga, vilket förringade värdet av de eventuellt tillkommande indicierna. Som sista möjlighet till full bevisning kvarstod alltså den egna frivilliga bekännelsen, som inte heller den fick vara dunkel eller osannolik.^'* Under de första åren hade hovrätten och de båda dalakommissionerna med andra motiveringar begränsat exekutionen av dödsdomarna till sådana som själva bekänt. Man hade emellertid dömt också nekande till döden. Annan bevisning än bekännelse hade alltså betraktats som möjlig och tillräcklig. 3^ Lundius har 2 quaestianes: den ena om facto, den andra om luris applicatione. Stiernhöök har; quaestio iuris och quaestio facti. Sandblad (1967—68), s 130. Trolldomskommissioncn 23.10.1672 i Hälsingland. R.\. 31 Efter Alfta lämnar Theet kommissionen. I sitt yttrande refererar han bl. a. till att man ”där i Bollnäs ställt vakt om käringarna.” Han är klart påverkad av Lundius. Liksom denne åberopar han ett consilium av juristfakulteten i Tiibingen, med säkerhet efter Thummius, De Sagarum impietate (1667), s 76 ff. Jfr Sandblad (1967—68), s 132 not 7. Thummius utnyttjas f. ö. flitigt under de här åren, först av Nic. Rudbeckius, sedan här i hälsingekommissionen och slutligen av Brunnerus. Arbetet utkom ffg 1621 och speglar den ännu tveksamma hållning till de nya brotten, som karakteriserar den tyska juridiken kring sekelskiftet. Jfr nedan s 232 samt P Gehring, Der Hexenprozess und die Tiibinger Juristenfakultät I (Ztschr. f. wiirttemb. Landesgeschichtc 1937), s 177. 32 Jfr ovan s 115. 33 Sandblad (1967—68), s 131 mom. V. Stiernhöök 11:3 anser, att ”sådane fullgode skäl uti denna hemliga och förborgade synd nästan ingen annan vara kan än egen bekännelse eller annat delicti corpus som fulltygas kan . . Bekännelsen å sin sida skall vara ”frivillig, klar och omständlig.” Trolldomskommissionen Hälsingland. R.\. 138
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=