fortsatte på ett extrating in i oktober. Märit Joensdotter och hennes tre syskon, alla under 16 år, dömdes till döden. Beträffande ytterligare sex anklagade anhölls om hovrättens ”nådgunstige undervisning huru med detta parti rätteligen bör procederas.”^ Under tiden hade tinget i Älvdalen avslutats efter nära två veckors förhandlingar. Häradsrättens domar, som avkunnades den 13 september, omfattar 29 personer varav 12 dömts till döden.* Liksom från Lillhärdal översändes protokoll och domar på vanligt sätt till hovrätten för prövning. Därmed var emellertid ingenting avslutat. Kvar stod det stora antalet misstänkta som ännu inte hörts i häradsrätten. Därtill kom den fortsatta ryktesspridningen, nu också i byar längre ner längs älven. Det ordinarie hösttinget i december, gemensamt för Älvdalen och Mora och förlagt i den senare socknen, kom följaktligen att domineras av de fortsatta trolldomsrannsakningarna. Bland de nio förhörda döms sex till döden och en ny förteckning över misstänkta men oexaminerade, denna gång omfattande 40 personer, upprättas.® Under detta första skede, som sträcker sig från pingsten 1668 till april påföljande år, då hovrättens domar avkunnas, handläggs målen helt av de lokala myndigheterna i Dalarna och Härjedalen. Oväsendet är då också begränsat till Älvdalen och Lillhärdal, men ökar där i intensitet. De inslag i bekännelser och vittnesmål som skulle komma att ge de nordsvenska processerna sin speciella karaktär, föreligger i allt väsentligt redan vid dessa första förhör i Älvdalen och Lillhärdal: blåkullafärd, barnaförande, aktiviteterna i Blåkulla med invigning och dop, med mat, dryck, dans och djävulsbolande, allt är temata som med smärre variationer skall återkomma i andra dalasocknar, i de norrländska kustlandskapen och senare också i Uppland, Västmanland och Stockholm. Det är också tydligt, att redan nu en klar styrning av förhören ägt rum. Flera av de anklagade har bara att besvara en lång rad utförliga och detaljerade frågor, ofta framställda under tvång eller hot därom. Tortyr är snarare regel än undantag, i varje fall mot sådana som i förstone nekar. Jungfrur eller trähandklovar som med kilar spändes om den anklagades handleder eller fingrar tycks nu som senare vara den vanligaste formen. En skärpning innebar det naturligtvis när en sålunda fastspänd hängdes upp med repet fästat vid handklovarna och i taket eller mot väggen. Häradsrätten har i många fall redan tidigt nått subjektiv övertygelse om den anklagades skuld och inriktar sig i fortsättningen på att framtvinga bekännelser. Någon formell prövning av villkoren för tortyrens igångsättande i överensstämmelse med kontinental doktrin kan inte spåras i protokollen. Det hänvdsas bara till den anklagades hårdnackade nekande. ”Emedan man "OJansson (Fornvårdaren 1929), s 97 ff. österdalarnas dombok; .Älvdalen scpt. 1668, fol. 44 ff. UL.A. ^ ibid. Kråkcberg dec. 1668, fol. 79 ff. 114
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=