19. Biörs Anna. Synes vara förhoppning om bättring efter hon är ung. Att henne var lovat under rannsakningen, det henne till livet intet skulle skada, om hon ville bekänna sig och säga andra det hon visste.'*® Ostadig i bekännelsen och förhöret. 20. Knås-Marit försänds till Falu stenhus. 21. Pell-Marit. Efter hon nästan för kall varit under förhöret, skall hon av prästerskåpet vidare hanteras. Beropar sig på Gud, att han vet hennes oskyldighet och vill likväl dö. 22. Sven Maas är anceps i sin bekännelse. Har ock ett gott namn om sig. Förmodas bättring med honom. 23. Mårten Olofs Marit. Bliver vid (döds-)domen, så framt hon står vid sin bekännelse. Herr Anders Nohrmoraeus vittnar, att hon retracterar sin bekännelse och säger sig hava bekänt osant. Ett ståndaktigt förnekande är alltså tills vidare det säkraste sättet att undgå avrättning. Ostadig eller tvetalig bekännelse (19, 22) synes däremot vara en dålig motivering av en rätt, som samtidigt låtit exekvera den sinnesförvirrade Hära-Kerstin (7) och Finnes Anna (6), vars bekännelse ”inget var att rätta sig efter. Till skillnad från hovrätten har man också tagit hänsyn till de anklagades ålder. De båda unga Annorna (18, 19) förskonas trots att de bekänt. Alla 23 tycks f. ö. åtminstone under något skede av rannsakningarna ha bekänt, ehuru somliga återtagit. Det är överraskande många bland de sammanlagt 60 anklagade. Till en del kan det möjligen bero på att man ännu inte insåg allvaret i och risken med de fantastiska berättelserna. Häremot talar dock exekutionen i Älvdalen, ”som god eftertryck. .. med sig fört.” Man måste fråga sig, om inte också kommissionen använt tortyr och andra övertalningsmetoder. Huvudkällan, Moraeus’ protokoll, är som nämnts ytterst summarisk: inte mycket mer än en namnlista med några detaljer ur bekännelser och vittnesmål. Man kan sällan avgöra vemsom är uppgiftslämnare, den anklagade eller de vittnande barnen. Där saknas också varje antydan om tvång. Från de senare förhandlingarna i december finns emellertid en notis, som möjligen pekar i den riktningen. ”46 Pell-Marit (21) som återtagit sin förra bekännelse, uppger ”den vara skedd av tortur och därför osant på sig bekänt.” Det bevittnas därvid, att ”bojorna ströks löst av händerna på henne.” Hennes återtagande hade skett redan under kommissionen. Det förefaller därför rimligt, att också förlägga den framtvingade bekännelsen dit. Under det första förhöret noterar Moraeus uppgifter, som knappast någon annan kan ha lämnat: ”lärt i ungdomen av en gammal kulla . . . lovat tjäna Satan. . . och han befallt hon skulle ingalunda bekänna sig.” Till domen fogas slutomdömet, att ”hon nästan för kall haver varit under för45 Ett sådant löfte behövde enligt kontinental doktrin inte hållas. Jfr ovan s 62. I Sverige är man alltså nu av annan mening. Jfr också nedan s 213. 4ö Ovan s 124. 125
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=