Mose lag ställs samtida praxis i ”välbeställda republiker”, en parallell till 1610-talets hänvisningar till de kejserliga konstitutionerna. Anmärkningsvärd är den radikala relativismen, vars syfte uppenbarligen är att påvisa de orimliga konsekvenserna av en strikt tillämpning av den bibliska lagen. Oenigheten i hovrätten och den liberala attityden i det kyrkliga utlåtandet blev tydligen avgörande för drottning Christina. Efter hennes förklaring benådades Olof Månsson till livet och dömdes till uppenbara kyrkoplikt.'*^ Om drottningen i detta fall handlade utifrån principiella utgångspunkter och om dessa i sådant fall härrörde från hennes gamle lärare och preceptor Johannes Matthiae, går inte att avgöra. Själv uppger drottningen efter sin abdikation för kardinal Albizzi, att hon under sin regering uttryckligen förbjudit dödsstraff mot häxor och trollkarlar, såvida de inte klart kunde överbevisas om mord eller barnamord. Hon var nämligen övertygad om att de brott dessa kvinnor bekände bara var illusioner, förorsakade antingen av störningar i deras kvinnliga funktioner eller av djävulens inbillning."*® Denna föregivna order har identifierats med ett bara några månader efter nyköpingsdomen avfärdat brev till myndigheterna i Bremen och Verden.*® I detta befaller drottningen, att de i Verden inledda trolldomsprocesserna omedelbart skall upphöra och de häktade försättas på fri fot. Erfarenheten från andra sådana mål visar nämligen, att ju mer man fördjupar sig i sådana saker, desto större risk löper man att hamna i en ”inextricabel labyrint”. Sådana vittsyftande processer för sålunda allehanda farligheter och skadliga konsekvenser med sig. Någon distinktion mellan dödligt maleficium och annan trolldom kan man emellertid inte urskilja i ordern. Faktiskt iakttar inte heller drottningen själv denna skillnad i en process på svensk botten från påföljande år. Två gamla kvinnor från Umeå hade erkänt trolldom, blåkullafärd och innehav av mjölkbäror, ”trollkattor, vilka de utsända att mjölka andras boskap”. De dömdes i tingsrätten till döden efter Exodus 22 och domen underställdes hovrätten.*^ Härifrån remitterades målet till rikskonsistoriet, dvs. det till riksdag samlade prästeståndet, som i vissa rättsfrågor agerade som Consistorium Regni.I ett summariskt utlåtande konstaterar denna instans, att ”eftersom ovanbemälte kvinnopersoner äro vid laga ting icke allenast övertygade utan ock själva hava bekänt sin trolldomssynd, så kan clerus icke annat därtill svara, än som uti Guds lag förmält är om sådana synder, ** Referendbok II Criminalia, fol. 79. Lea, Minor Historical Writings (1942), s 19 not. ibid. Brevet i Hauber, Bibliotheca III (1742), s 250. RR 16.2.1649. Om dessa processer se D Mahnke (Stader Archiv 1923), s 1 ff. H Schwarzwälder (Bremisches Jahrbuch 1959), s 220, 222. —Det är också i samband med dessa processer den svenske fältpredikanten Johan Seifert i Ulm gör sin tyska översättning av Spees berömda Cautio Criminalis och tillägnar den generalguvernören Königsmarck. Zwetsloot, s 287. Gävleborgs län 2, fol. 607 ff. SH. RA. Lindegård, s 167 ff. 99
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=