stora processerna. Utgången av debatten där var ingalunda av renodlat akademiskt intresse. Den gällde livet. De teologiska och fysikaliska problemen rörande djävulens makt och kompetens, sådan den avgränsades i förhållande till Gud och naturen, hade direkta juridiska konsekvenser. De bestämde vad som var möjligt och faktiskt i vittnesmål och bekännelser och de klargjorde människans delaktighet i de djävulska övningarna. Teologernas lärdom hämtades i första hand från bibeln. Ständigt hänvisar man dit för att —ofta med halsbrytande analogier —förklara och bedöma de magiska tmgen. Därnäst begagnades nyplatoniker, kyrkofäder och skolastiker, vanligen omtappade i luthersk-ortodoxa kärl. Först i sista hand tycks de klassiska trolldomsskrifterna från 1400- och 1500-talen ha studerats. Malleus Maleficarum hade som nämnts delvis spelat ut sin roll mot 1500-talets slut, men den åberopas ännu på sina håll. Bland de nya experterna synes Bodin ha varit den mest lästa, men namn som Wier, Gödelman, Remy, Delrio och Peucer förekommer inte sällan.^ Äldst bland de här behandlade svenska arbetena om trolldomär några tämligen utförliga kapitel i Laurentius Paulinus Gothus’ Ethica Christiana. Förutom trolldom behandlas där de angränsande kategorierna astrologi och spådom.“ Relevant är också ett arbete av samme författare om en uppenbarelse i Kumla i Närke.^ Av Erik Johan Prytz, kyrkoherde i Kuddby och yngre bror till den från processerna i Östergötland bekante Claudius Prytz, finns en omfattande handskrift bevarad. Under titeln Magia Incantatrix behandlar den i 39 kapitel trolldom ur lantprästens perspektiv.'* Arbetet står också i viktiga aveenden nära det först nämnda av Paulinus Gothus. Bland 1 J Wier, De praestigiis daemonum et incantationibus ac veneficiis (1577) och De Lamiis liber (1582), var en av de första som med kritik vände sig mot förföljelserna av gamla och enligt hans mening svagsinta kvinnor. Logiskt är hans ställning knappast hållbar, då han i övrigt accepterar hela komplexet av magiska föreställningar. Jfr Lea, Materials II, s 490 ff. Thorndike VI, s 516 f. G Gödelmann, Tractatus de magis, veneficis et lamiis (1591); Von Zäuberern, Hexen und Unholden (1592) tar i Wiers efterföljd ungefär sannna position. Hans e.xemplifiering är delvis hämtad från Skandinavien, som han uppenbarligen besökt. Om Bodin, Remy och Delrio se ovan s 61 not 9. C Peucer, Commentarius de praecipuis divinationum generibus (1553). Melanchthons svärson och lärjunge, under 1500-talet den store protestantiske experten på occulta vetenskaper. Hans Commentarius fanns t. ex. i Erik XIV;s bibliotek. Handlingar rörande Skandinaviens historia 27 (1845), s 380 f. Jfr NTBB 1920, s 146 ff (Benedict Olais samling 144). 2 Ethica Christiana I (1633) cap. 16 (Om Magia illicita eller Widskepelse uthi gemen), 17 (Om stiernespådom och gissningar), 18 (Om Leffie-spådom), 19 (Om troldom och Swartekonst) s 188—252. 3 De angelicis et pythonicis adparitionibus; sigillatim vero dc praestigiis Kumblaeis (1630). ^ J E Prytz, Magia Incantatrix (1632). Nv 20. LSLB. 101
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=