heterodoxi. I praktiken blev det också med dem som de kyrkliga straffinstanserna i första hand befattade sig. I protokollen från -mäster Abrahams räfst kan man urskilja en tämligen konsekvent kategoriklyvning återspeglad i terminologin. Brott rubricerade som trolldom eller grov vidskepelse förvisas med få undantag till världslig rätt, såvida de inte redan behandlats där. Lindrigare former av vidskepelse, lövjeri, signer! och läsningar upptas däremot och bestraffas direkt av ärkebiskopens drängar. Risslitning är den vanligaste påföljden. Samma praxis kan under 1590-talet också urskiljas i ärkestiftet och i Västerås stift. Länsmannen i Myklitta och hans grannar, som 1596 hade anlitat en trollkona i en ägotvist, sätts av kapitlet från sakramentet ”till dess att de sig här för kapitlet varder förklarandes . . . Änkan trollkonan skall till laga ting stämmas och rannsakas.”^ Denna utveckling mot en i gränsfallen tveksam men i övrigt klar kompetensfördelning mellan stat och kyrka kan säkerligen sägas vara accepterad vid denna tid. Inte heller torde de kyrkliga straffen i sig ha rönt något större motstånd, ehuru praxis här äi svårare att urskilja. Det kan påpekas, att i Linköpings stift risslitning förekommer först efter mäster Abrahams visitation.^ Ä andra sidan visar stadgorna från Johan III:s tid, att dessa straff hade allmän utbredning och hertig Karls instruktion för ärkestiftet inför visitationsresan 1596 talar både om kyrkoaga och straff, visserligen under hänvisning till KO 1571.^ Man må spekulera kring vilka bevekelsegrunder som var avgörande för hertigens alltmer hårdnande inställning mot yttre kyrklig bestraffning. Den strid som följde under 1600-talets första årtionde kom under alla förhållanden att sätta sin prägel också på den fortsatta utvecklingen. Kyrkan försökte visserligen efter Karl IX:s död återvinna sina förlorade positioner. Vid riksdagen i Örebro 1617 enade sig det församlade prästerskapet om att bibehålla risplikt för de grova synder, som omnämns i KO, dvs. kätteri, tidelag, barnaoch föräldramord. Bland övriga brottslingar måtte tjuvar, trollpackor, signerskor och svartkonstnärer, som blivit till livet benådade och första gången tar skrift, blotta sig och hava riset i handen.* KO 1571 var emellertid ett tveeggat vapen i striden om kyrkotukten. Dels nämndes aldrig däri risplikten öppet, dels var dess brottsuppräkning kortfattad och summarisk. NO 1575 kunde av förklarliga skäl inte åberopas och kraven på en ny kyrkoordning blev därför redan tidigt en huvudpunkt på det kyrkliga programmet. I 1619 års kyrkoordningsförslag sker i nära anslutning till just NO en stark utvidgning av den kategori brott, vars påföljd 1 Västerås domkapitels protokoll 1572—1603. 24.11.1596. 24.3, 31.8.1597. Holmquistska avskriftssamlingen 6. LUB. 2 Ovan s 58 not 45. 3 Ärkebiskop Abrahams räfst, s 205. —Om stadgorna se ovan s 78. * SRA II: 2, s 335. 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=