norrländska kustlandskapen från Gästrikland till och med Ångermanland samt Jämtland och Härjedalen. Huvudmassan utgjordes av materialet från Nerbelius’ stora tingsturné i Hälsingland med minst 13 förhandlingar och 44 dödsdomar.^ I Härjedalen pågick fortfarande, nu på femte året, rannsakningarna i Lillhärdal. Oväsendet var där under spridning norrut mot Sveg och Älvros vid övre Ljusnan. Därutöver hade emellertid också processer påbörjats i Söderhamn och Härnösand. Lika lite som den första dalakommissionen hade konungens deputerade i Hälsingland förmått begränsa trolldomen. Guvernör Sparres rapporter liksom de insända rannsakningarna gav tvärtom bilden av ett oväsende under oavbruten och intensiv spridning i hela södra och mellersta Norrland. Till följd härav ingav hovrätten i slutet av oktober 1673 en rapport till KM, där man med oro konstaterar, att blåkullafärder och barnaförande ”dagligen dags så tilltager, att den ena orten efter den andra slikt Satans tyranni bliver underkastat.”- Bland de angripna orterna utpekas särskilt Söderhamn och Härnösand, socknarna i Härjedalen samt Delsbo, Ljusdal, Färila och Högdal. Därifrån hade inkommit suppliker med underdåniga böner, ”att denna avgudiska styggelsen ... på varjehanda sätt måtte hämmas och avskaffas.” Hovrätten hade så långt det var möjligt granskat och tagit ställning till det inkomna materialet. Med en viss överdrift uppges, att ”en stor del av de bekände, gamle och bättringslöse trollpackorna” därigenom fått sin dödsdom. I själva verket hade rätten behandlat bara en bråkdel av rannsakningarna: de från Delsbo, Ljusdal-Färila samt Sveg i Härjedalen. Nio dödsdomar hade avkunnats. Från Delsbo hade dessutom sedermera inkommit ett betydande nytt material. Mycket återstod alltså att göra. För egen del framhåller hovrätten de svårigheter som är förknippade med en central handläggning i Stockholm. Huvuddelen av de anklagade vägrar erkänna. Omständigheterna i målen är av en sällsynt och eftertänklig natur, som den frånvarande domaren inte gärna kan finna och utreda sig uti. Rannsakningarna är också i många fall ofullständiga och ger alltså inget säkert underlag för dom. De är å andra sidan så vidlyftiga, att redan en genomgång skulle bli ytterst tidsödande och därigenom begränsa rättens övriga verksamhet, parterna till största klagan. Man lämnar därför till KM:s övervägande, om inte en ny kommission vore av nöden, som bättre och noggrannare kunde rannsaka i dessa mörka och invecklade mål. Hovrättens framställning resulterade i att KM några dagar före jul utfärdade fullmakt för en ny kommission med uppgift att rannsaka i Delsbo, Härnösand och Söderhamn.^ Till president utsågs landshövdingen i Västerbotten Johan Graan, som jämte sig fick fyra världsliga bisittare: assessorn i bergskollegium Johan Silfwerström, borgmästaren i Gävle Carl Falck samt underlags1 Ovan s 150. 2 SH t. KM 31.10.1673. SHreg. RA. 3 KM t. Graan 20.12.1673. RR. 154
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=