känt, men det framgår också, att hon ”nu inte mera vill tillstå sin bekännelse.”®® Någon strikt tillämpning av institutet erkännande kan man alltså inte iaktta i de två refererade fallen. Eljest synes hovrätten i princip ha återgått till tidigare praxis att avkunna dödsdom bara över sådana, som själva bekänt. Innebär detta en anpassning, i häradsrätt eller hovrätt, till KM:s tilläggsinstruktion för Rosenhane?®^ I denna instruktion hade bestämts, att kommissionen skulle låta avrätta bara dem, som ”till denna svåra synden fullkomligen äro övertygade och själva hava det bekänt samt roten och upphovet till bemälte oväsende varit.”®“ Nerbelius har naturligtvis känt till detta beslut. Han har också, åtminstone till en del, försökt påverka häradsnämnderna att tillämpa det. På tinget i Forsa dömer nämnden, att ”dessa efterföljande skola vara roten ibland de andra och således icke kunna absolveras.”®^ I Tuna-Idenor vill nämnden först döma ”alla dem som av större eller mindre persQner beryktas föra dem till Blåkulla. Men såsom jag Nerbelius en och annan gång förmante dem att varliga omgå med sådana mörka saker och icke för mycket törstiga vara på blod, utan tro Gud därom, att han låter blidka sig därmed, om deras blod, som roten och upphovet hava varit till de mångas bedragande, bliver utgjutet,” begränsas efter överläggning mellan nämnd och kyrkoherde dödsdomarnas antal till sju.®^ Samtliga dessa sju, liksom huvuddelen av de dödsdömda på övriga ting, hade emellertid nekat. Fullt ut har alltså inte Nerbelius kunnat eller velat förmå nämnderna tillämpa de av konungen sanktionerade principerna från årets början. Det behöver sålunda inte heller vara urvalet i de insända rannsakningarna från Delsbo och Ljusdal som begränsat hovrättens domar till sådana konor som bekänt. Man får gå utanför Hälsingland för att få säkrare besked om hovrättens praxis under 1673. I den sista domen mot de anklagade i Lillhärdal, utfärdad den 17 februari, två veckor efter KM;s tilläggsinstruktion, upptas tre kvinnor.®® Två av dessa har bekänt och döms till döden. Den tredje, Påhls Karin, står däremot ”ännu i sin förhärdade obotfärdighet, vill inte bekänna.” Hovrätten refererar utförligt till den bevisning som föreligger mot henne: vittnesmål från complices, undsägning (hot) varpå skada skett, ”så ock att själva nämnden enhälleligen vittna henne länge för sådant varit i rop och rykte.” Även om hon sålunda far fort i sin obotfärdighet, föreligger så många skäl och vittnesbörd mot henne, att hon icke kan befrias. ”Ty skall hon sammaledes, när de andra bägge äre rättade och all görlighet med henne prövad är Ovan s 150 nr 2a. Två exekverade dödsdomar från Färila är kända bara genom Sparres exekutionsrapport t SH. ibid. nr 2b. Ovan s 140. 82 ibid. 83 Hanzén, s 217. 84 ibid., s 250 f. 85 SH dom 17.2.1673. Handl. rör. trolldom 1. RA. 152
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=