RB 36

fiender och riskerar utsättas just för denna typ av illusioner. Av det skälet frikänner man t. ex. Lasse Matsson på Åsarna. Barnen som vittnade mot honom, ”säga sig sådant hava hört och honom där sett sedan de var uppröjde och sig bekänt hade, vilket giver ett sådant eftertänkande, att Satan hade honom ställt för deras ögon ibland de andre sannskyldige, är emellertid inte omständigheterna i Marits fall. Hon hör till de först angivna, förhörd och torterad redan vid fjärdingstinget i juni (ovan s 113) och sedan också vid tinget i september. Det omvittnas, att hon fört barn till och blivit sedd i Blåkulla långt innan någon börjat bekänna sig. Inte heller kan hennes ståndaktiga nekande också under tortyren ha varit tillräcklig anledning för hovrättens friande dom. En sådan regel fanns annars i kontinental praxis: den som uthärdade tortyrens alla grader måste till sist släppas oavsett bevisningen i övrigt (tortura purgat a crimine). Enligt en sådan regel skulle också Ris-Anna och Brita Andersdotter ha gått fria. Domen mot Marit Matsdotter kan därför bara tolkas som en benådning från hovrättens sida, väl närmast föranledd av hennes ungdom, allmänna uppträdande och goda vitsord. Hovrätten har, medvetet eller genom förbiseende, som underlag både för tortyr och dom accepterat en bevisning, som vanligen var otillåten i svensk rätt. Vittnesmål från minderåriga och medbrottslingar jämte mer eller mindre öppet frampressade bekännelser är avgörande för domarna både på tinget och i hovrätten. I belysning av senare händelser framstår handläggningen som ödesdiger i sin mekaniska tillämpning av institut som erkännade och straffmyndighet. Man har knappast försökt formulera regler för rättstillämpning och procedur utan i huvudsak godtagit de vildvuxna metoder som använts i tingsrätten. Genom allt detta ger hovrättsdomen intrycket av ett hastverk. Till detta bidrar också andra omständigheter. De prejudikat och utlåtanden man hade att stödja sig på gick mestadels tillbaka till hovrättens första årtionden. Endast ett fåtal, tämligen okomplicerade trolldomsmål hade avgjorts i rätten efter seklets mitt. Man saknade alltså praktisk och väl också teoretisk erfarenhet av trolldomsprocesser i större skala. Slutligen tyder en del på att man genom en eftertr^'cklig reaktion hoppats få slut på ett oväsende, som redan tagit en alarmerande omfattning. ”18 Sådana På ett tidigt stadium hade hovrätten informerat rik.sdrotsen Per Brahe om de osedvanligt talrika trolldomsmålen. Den 17 mars tog denne upp frågan i rådet. Någon diskussion förekom inte. Drotsen anmälde bara som sin mening, att exekution inte borde ske förrän saken ytterligare undersökts på platsen av särskilt utsedda präster och lekmän. Så kom emellertid inte att ske. Redan följande dag föredrogs hovrättens domar, som rådet godkände utan ändringar. Brahe var närvarande men avstod från att driva sitt tidigare förslag.'** ibid. 19 Blåkulle-F. III, s 36 f. (RP 17 —18.3.1669). 119

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=