under denna pericxl av långtgående regellöshet och godtycke. De vildsinta former tortyren till följd härav tog, motiverade de regleringar i återhållande syfte som skedde med Karl V:s rikslagstiftning 1532, den s. k. Carolina.^® Vid sidan av denna skedde emellertid en fortsatt recipiering från romersk och kanonisk rätt i de talrika specialarbeten om trolldom, som till långt fram på 1600-talet utgavs av kyrkliga och världsliga rättslärde. Denna nära nog oöverskådliga litteratur inleds redan på 1400-talet av inkvisitionens män, som i början närmast är ute i apologetiskt syfte.® Viktigast i denna grupp är författare som Nider, Eymericus, Alphonso de Spina^ samt Sprenger och Institoris, som med sitt nära 700 sidor digra standardverk Malleus Maleficarum för mer än hundra år framåt blev de självklara auktoriteterna.® Först mot 1500-talets slut förlorar de denna ledande ställning till stränga experter ur olika läger såsom Bodin, Remy, Binsfeld och Delrio.^ Praktiskt taget alla juridiska och dogmatiska arbeten under 1500- och 1600-talen bygger direkt eller indirekt på dessa auktoriteter. Det kan alltså vara rimligt att i korthet beröra dessa och liknande arbeten för att klargöra den uppfattning om tortyr och procedur, som kanske mer än de skrivna lagarna påverkat praxis i trolldomsmålen. Redan den ordinarie inkvisitionsprocessen utmärks av ett förenklat förfarande. ”In causa fidei proceditur summarie, simpliciter et de piano, absque advocatorum et iudicorum strepitu et figura.”10 Trolldom är emellertid en trossak i nästan högre grad än kätteri. Det senare brottet grundar sig nämligen på en intellektuell villfarelse (error intellectu), medan trolldomsbrottet sker inom trons ram. Det innebär alltså en pervers förbrytelse mot den Gud och det kristna samfund man själv tror på. Skillnaden är analog med den mellan amoral och omoral.Dels motiverar detta 5“ H Conrad, Deutsche Rechtsgeschichte II (1966), s 414. Schmidt (1951), s 122 f. ö Härom Burr, The literature of witchcraft (1890), s 49 ff. J Nider, Formicarius (c:a 1435). Tryckt i Mallei Maleficarum (1582), s 694 ff. N Eymericus, Traetatus contra daemonum invocatores (c:a 1370). Jfr Hansen, Quellen, s 66 f. A de Spina, Fortalicium fidei (c:a 1460). Jfr Lea, Materials I, s 285 ff. ^ Om detta verk (tryckt ffg 1487) se Hansen i Westdeutsche Ztschr. f. Geschichte und Kunst XVII (1898), s 119 ff. samt Dens., Quellen, s 360 ff. —Det är fortfarande en populär vanföreställning att Malleus och den därtill hörande bullan av Innocentius VIII, ”Summis desiderantis” (1486) skulle vara inledningen eller rentav orsaken till de stora häxprocesserna på kontinenten. Som framgår redan av ovannämnda litteratur utgör den i stället en viktig höjdpunkt på en mer än hundraårig utveckling. J Bodin, De la demonomanie des sorciers (1581). N Remigius, Daemonolatreia (1595). P Binsfeld, Traetatus de confessionibus maleficorum et sagarum (1596). M Delrio, Disquisitiones Magicae (1599). Johannes XXII:s ”Romanus Pontifex” (1318) hos Hansen, Quellen, s 3. Jfr Eymericus, Directorium Inquisitorum (ed. 1587) s 417 samt Malleus Maleficarum III qu. vi (s 516). 11 ibid. III qu. i introd. (s 476 f). 9 61
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=