Rannsakningarna i Härnösand och det närbelägna Säbrå skulle bli ett verkligt eldprov för kommissionen. De påbörjades den 3 oktober och fortgick utan avbrott till mitten av december. Förhandlingarna fördes hela tiden i staden, dit alltså vittnen och misstänkta från Säbrå fördes. Man började också redan efter första veckan varva förhören med folk från båda orterna, vilket torde hänga samman med bristen på vittnen i staden. Förda barn fanns där våsserligen i övermått, men ingen av de 10 sedermera dödsdömda kvinnorna erkände där och samarbetsvilliga complices saknades således. Dem fann man däremot till en del i Säbrå. Hundra misstänkta förhördes under de 10 veckor rannsakningarna pågick (23 i staden, 77 i Säbrå). I det närmaste 400 vittnesmål från 175 barn protokollfördes vid sidan av en lång rad utsagor från nämnd, prästerskap och menighet. Vittnesmålen skiljer sig från varandra mest i fråga om utförlighet. Sakligt överensstämmer de i sin mekaniska upprepning av nu välkända interiörer från Blåkulla. Denna starka stilisering, som till stor del hänger samman med förhörsmetoden, ger ett tröstlöst monotont intryck. Sparre som oroades av den långsamma proceduren i en landsända, där snart sagt varje socken begärde hjälp från kommissionen, försökte utan större framgång genomföra ”ett något compendieuser manér in examine. I den mörknande norrländska förvintern driver han också sina bisittare hårt. Till KM uppger han i en slutrapport, att ”arbetet till sanningens utletande . . .företogs klockan 7 om morgonen och continuerades dagligen till klockan 7, understundom till 8 eller 9 om aftonen, eftersom kommissarierna befunno sig av krafter med ett sådant kontinuerligt sittande uthärda kunna.”®® Den allmänna upphetsningen både bland barn och vuxna i staden måste också ha utövat en stark press på domstolens ledamöter. Redan under andra veckan inlämnades i rätten en supplik undertecknad av de förda barnens föräldrar. Däri framfördes det oerhörda kravet, att ”där icke bemälte trollpackor tillbörligen nu avstraffade bliva, deras barn som aldrig slippa föras så länge de leva som dem föra, måtte då genom döden kunna avskilde bliva och icke plåga sina föräldar med ett sådant deras vedermödos stadige påtänkande uti deras samvete och kanske till förtvivlan komma.”®^ Den chockerade rätten kallade föräldrarna till förhör och det befanns, att suppliken tillkommit på initiativ från organisten Anders Matsson, fader till ett par av de mest aktiva barnen. Han hade på egen hand och å de andras vägnar undertecknat det förfärande dokumentet. I rätten nödgas han be om förlåtelse för sitt oförstånd. De emotionella orgier som firades i vakstugorna liksom de konferenser som hölls bland de vittnande barnen före framträdandet i rätten, söker ”29 ^9 ibid., s 69. 39 Sparre t. KM 11.1.1675. Bilaga t. Falcks prot. R.\. 31 ibid., fol. 62. 164
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=