RB 36

cium redan enligt världslig rätt är straffbart, kan den kyrkliga lagstiftningen inrikta sig på de övriga former, som mera klart har karaktären av religiösa förbrytelser. Den stora tvistefrågan under högmedeltiden blev huruvida trolldom var kätteri eller ej; om trolldomsmålen skulle handläggas av den påvliga inkvisitionen eller av den lokala biskopsdomstolen. Frågan avgjordes i princip genom Alexander IV:s bulla ”Quod super nonnullis” (1260), enligt vilken bara de fall som uppenbart luktar kätteri (manifeste saperent haeresim) faller under inkvisitionens domvärjo.® Vid medeltidens slut söker å andra sidan Malleus Maleficarum pressa in alla trolldomsarter under rubriken maleficium. Som sådant bedöms de enligt den världsliga rättens hårdare straffskalor.* Den svenska termen vidskepelse motsvaras i den kanoniska rätten närmast av sortilegium, somursprungligen betydde lottdragning men efterhand blir den allmänna termen för fysiskt oskadlig magi.^ I Widukinds excerpter översätts visserligen inte vidskepelse på detta sätt (”si convictus fuerit vel convicta de widskiplum.” VGL IV:21:21), men det räcker för våra syften att ha gränsen mot maleficium-förgöming klar. I de kyrkorättsliga dokumenten från 1300-talet och framåt talas också genomgående om sortilegium. Brottet hörde till dem som reserverats för biskopens avgörande, casus episcopales. Från all doft av kätteri kan vi bortse, eftersom försöken att i Sverige införa inkvisitionen såvitt man kan se rann ut i sanden.® Det straff biskopen kunde åsätta honom underställda brott var den offentliga boten, publica poenitentia (uppenbara skrift). I svårare fall, vid tredska eller återfall, utdömdes det mindre bannet, excommunicatio minor. I de äldsta svenska botföreskrifterna (Skara stift omkr. 1355) saknas sortilegium bland casus episcopales, vilket kan förklaras av att redan landskapets lag (VGL II RättslösaB. 11) täcker detta fall.® De där stadgade biskopsböterna sammanfaller möjligen med den avgift, som utgick vid återupptagandet i församlingen. Dalalagen (KyrkoB. 11) säger uttryckligen: ”Böte nio marker för bannlysningsmålet, och biskopen råde över hennes kyrkobot.” I en strängnässtatut från mitten av 1300-talet har emellertid sortilegium upptagits bland biskopsfallen. ”Sacerdotes reseruent maiora peccata maioribus, sicut sacrilegia, homicidia, sortilegia, incendia, peccata contra naturam, stuprum virginum, iniectiones manuum in parentes, oppressiones paruulorum et consimilia manifesta peccata, quae ecclesiam manifeste scandalizant. Talium einim absolucio ad nos spectat.”^* 5 CIC lib. VI de heret. V, II c.viii. Hansen, Quellen, s 1. ® Malleus Maleficarum III qu. 1 introd. Jfr Hansen Quellen, s. 360. ^ CIC II lib. V tit. XXI. Av övriga beteckningar torde incantatio och divinatio någorlunda svara mot de svenska ”signeri” och ”lövjeri”. Om kontinental terminologi se R L Wagner, Sorcier et magicien (1939), s 135 ff et passim. ® Lea, Inquisition (1887), s 397. II, s 457. DS Appendix; Acta Pontificum I: II nr 1447. ® J Gummerus, Beiträge (1900), Anhang s IV f. Jfr DS nr 690. J Gummerus, Synodalstatuter (1902), s 93. 38

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=