RB 36

moder. Mot Brita uppträdde endast två minderåriga, Mats Larsson (14 år) och Anna Matsdotter (10 år). De uppgav sig vara förda till Blåkulla av Brita. Dessutom framträdde en grannbonde, Lars Matsson, fader till den vittnande Mats, med en omfattande med löslig berättelse om hur Brita i en vakstuga för en tid sedan hade kommit med vissa medgivanden om barnaförande som svar på direkta frågor. Detta förnekar Brita nu. Vid samma tillfälle skulle också Britas moder ha kommit till vakstugan för att hämta hem sin dotter och därvid, liksom dagen efter på vägen till kyrkan, kommit i skarp ordväxling med Lars Matsson och hans hustru. När Brita före mässan kallades in till förhör hos kyrkoherden, förmanade henne modern att knäppa händerna, nämna Jesus Kristus och komma ihåg det goda hon lärt. Detta senare bestyrks av kyrkoherde Elvius. På denna grund torteras först modern Brita Michaelsdotter. Hon står emellertid på sin oskyldighet. Dottern bearbetas först hela natten med förhör och förmaningar och torteras följande dag, då hon slutligen faller till föga, bekänner blåkullafärd och anger modern som den som lärt henne. Hon befann sig då efter nattvak, förhör och tortyr i ett tillstånd som pendlade mellan exaltation och slöhet och som med liknande symptom återkommer i protokollen från de senare processerna i Norrland och Stockholm. De tolkas av samtiden som ett försök av djävulen att störa och hindra dem som är på väg att bekänna. Det avvärjs med bön och psalmsång. ”Under detta förhör var det på henne att märka huru svårligen hon anfäktades. Hennes läppar blevo så blå som blått kläde, hela hennes kropp darrade och skalv såsom aspelöv, och var med henne undertiden lika såsom hon skulle somna. Men ehuru länge hon på ett sätt och annat hanterades, så kunde hon till ingen stadig bekännelse kommas.” Bekännelsen utformas i nära samarbete mellan rätten och de vittnande barnen, som hjälper Brita på traven. På denna grund, och alltså huvudsakligen på Britas tveksamma bekännelse, döms både hon och modern till döden. I domskälen mot den senare framhålls frankt ”de starka skäl och många vittnen som tala emot henne.” Häradsrätten hade avkunnat 18 dödsdomar, däribland fyra mot minderåriga i åldern 9—12 år. Dessa domar är väl närmast ett utslag av en överdrivet försiktig formalism och hänger samman med förbudet mot strafflindring och arbitrering i underrätterna.^® Femtonårsregeln för myndighet, jämväl straffmyndighet (doli capaces), har man däremot inte beaktat. Det sker i hovrätten, där samtliga fyra får sina straff förvandlade till risslitning och kyrkoplikt. Mot de två 17-åriga pigorna Gålichs Anna Olsdotter och PellMarit Andersdotter stadfästs däremot dödsstraffet. J Kreiiger (Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 22. 1885), s 232. Jfr SHprot. 18.5.1674. R.^ ”hos Kongl. Rätten står intet att determinera någon extraordinariam poenam . . .”. 117

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=