lövjan och annan vidskepelse.” Det är i första hand kyrkan som skall stavja sådan förbjuden verksamhet. Först om någon ”förakteligen och motvilligen strävar däremot, viljandes ingen kyrkoplikt, bot eller bättring vara undergiven, då skall det på sistone varda överheten tillkännagivet, att hon genom straff sådan motvillighet värjer och avskaffar.”^^ Hertigen solidariserar sig alltså med de principer som knäsatts i 1571 års kyrkoordning och utlovar till och med hjälp från den världsliga tvångsmakten för kyrkostraffets fullföljande. Löftet resulterade i ett samma dag utfärdat öppet brev ”mot dem som förakta kyrkans straff.”^'* Fogdar och befallningsmän uppmanas biträda kyrkans män vid utmätningen av kyrkostraff mot dem som benådats i världslig rätt och som därmed anser saken utagerad.^^ Om någon ändå står däremot, då skall den världsliga domen stå öppen. Saken skall straffas ”utan all nåder efter som brottet är till och tillförne för rätta avsagd.” Uppgörelsen innebar, att kyrkan förlänades tämligen vittgående fullmakter att på egen hand fastställa och bestraffa en omfattande men obestämd grupp av brott. Hertigen skulle i det följande visa sig mindre eftergiven. Hans oklara ställning före 1595 bjöd honom visserligen att tills vidare iaktta försiktighet, men att han redan före ärkebiskop Abrahams beramade generalvisitation 1596 hade ögonen öppna för farliga tendenser inom hierarkin visas av den skarpa reprimand han riktade mot uppsalakapitlet, som utan överhetens tillstånd och vetskap inkallat prästmöte och som behandlat brottmål, vilka rätteligen hörde under världslig myndighet.^® Det är just under detta oroliga 90-tal, med dess livliga apokalyptik och med de första ansatserna till en systematisk trolldomsförföljelse, som de redan berörda meningsbrytningarna kring trolldomens realitet och skadlighet gör sig gällande.^^ Karl själv vägrar 1593 att ta ställning i ett mål innan han rådfrågat riksrådet,^® och några år senare inskärper han vikten av återhållsamhet vid rannsakningen av några trollkonor i Stockholms rådhusrätt. ”Så alldenstund de av den onde bedragne äro, vilken ock mycket dem inbillar, som dock intet är värt, vårföre farligt är låta någon avliva, förrän därom granneligen är rannsakat.”^® I Stockholm upptas också en gammal kvinnas bekännelse om läsningar och trolldom med utpräglad skepsis. ”Syntes på orden fast otroligt, att hon med sådant gäckeri kunde bota så stora fel och 33 hkR 27.5.1586. 3'* ibid. Jfr Cnattingius, s 222 not 1. 33 Här yppas ett bruk som under perioden efterhand få allt fastare former: den som i världslig rätt livdömts men benådats till böter, åsattes i gengäld kyrkoplikt med uppenbara skrift. Jfr Cnattingius, s 222. Kjöllerström, s 30. 36 HKR 16.1.1595. 37 H Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation (1942). 38 HKR 18.5.1593. 30 RR 19.7.1597. 57
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=