RB 36

från hösten 1675, att ”såvitt jag trovärdigt folk ifrån Dalarna förstått haver, så har man då denna plågan där nyligen grasserade, inte så gått efter barnens och complicum bekännelser, som många det nu vilja hava.”^® Omdömet torde i den meningen vara riktigt, att egen bekännelse alltfort var förutsättningen för att domarna skulle exekveras. Ser man däremot till de faktiskt avkunnade domarna blir läget ett annat. Där spelar vittnesmål från barn den avgörande rollen. Bland de sex villkorligt dödsdömda i Leksand hade enligt domskälen två ett gammalt rykte, en tredje var en gudsförsmäd^re, som hade förnekat både himmel och helvete, en fjärde hade bekänt sig lövjat och signat. Två döms enbart på barnens vittnesmål. I inget fall refereras till angivelser från complices. Det stora uppbådet vittnande barn har av rätten i de senare fallen bedömts som tillräckliga för dödsdom. Mot en uppträder 105 barn, mot den andra 22, vartill ytterligare 20 förda omtalas.®® Sammanlagt 18 dödsdomar avkunnades, ett litet antal med hänsyn till de många rannsakade. Landshövding Duwall redovisar i en rapport till KM 19 exekutioner, 6 i Orsa, 3 i Mora, 2 i Älvdalen och 8 i Leksand.®^ En av de tre i Mora var emellertid dömd redan av den första kommissionen, men var då havande och blev besparad i väntan på nedkomsten. Av de övriga två kom en från Orsa och hade där undsluppit med samma motivering. Hon fördes därefter till Mora, där exekutionen uppenbarligen har skett långt senare. Kommissionen hade således bara dömt en i Mora. Det framgår också klart av länsman Mats Ersons dagbok. ”Följande dag (24.1.) gingo kommissionens ledamöter efter gudstjänsten in i sockenstugan med allmogen och utsade sina domar. Då dömdes Cirsten Olofs hustru på Soil att hon skulle halshuggas och å båle brännas, men de andra förskontes om prov till bättring.”82 Därmed var de stora processerna avslutade för Dalarnas del. Två isolerade fall från de följande åren avdömdes slutligt i hovrätten, som föreskrev halshuggning och bål.®® 3.2. Hälsingland I juli 1671 hade barnaförandet och blåkullafärderna spritt sig över hela norra och östra Dalarna. I en skrivelse till kammarkollegium räknar landshövding Brunnerus’ betänkande 18: 3. Handl. rör. trolldom 1. RA. 80 Blåkulle-F. III, s 6 f. 81 ibid., s 13. 82 L Lundewall, I Mora socken på 1670-talet. Ur länsman Mats Erson Normans anteckningar. Fataburen 1951, s 226. Jfr Blåkulle-F. II, s 46 ff. III, 26. 83 Lima 6.3.1673. Tuna 16(18).3.1673. Kopparbergs länsst. Skr. fr. SH. ULA. Handl. rör. trolldom 1. RA. 132

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=