på böndagarna. I förhören med hennes man uppger andra grannar, att de sedan midsommar mistat fem nöt, samt att bonden med sin förra hustru varit fattig, men nu mår väl med Märit.^^ Till denna bevisning kommer en skriftlig relation av kyrkoherde Noraeus, som redan på hösten 1673 besökt flickan Maria och bevittnat hennes anfäktelser, I vad mån denna relation påverkat rättens bedömning är svårt att avgöra. Den är emellertid intressant som exempel på vad man inom någorlunda bildade kretsar höll för sant och möjligt. Den uppvisning Maria bestod kyrkoherden yttrade sig i en dvala, varunder hon fäktade med armar och ben och hade ”åtskillige underbara affekter, sådana som korrespondera med dem hennes följeslagare i Blåkulla hava.” Hon dansar, spelar, kärnar smör, gör skor etc., gråter, river sig i håret. Hela tiden tolkar hon sitt beteende för pastor. När hon gnäller får hon i Blåkulla stryk av modern för att hon bekänt sig. Under allt detta håller hon ”sina ögon allt stadigt tillhopa och ingen anda eller rätt naturligt liv kunde man hos henne se eller förnimma.” Kyrkoherden genomför någr? enkla test: han skär Maria i lillfingret med en kniv, så att blod sipprar fram. Hon reagerar inte. Han stryker en sotfläck på henne och håller därefter det hårdaste han kan handen över hennes näsa och mun under en halvtimmas tid, ”men förnam i sanning ingen ande hos henne vara.” När hon vaknar uppger Maria, att inte hon (som då var i Blåkulla), utan ”ett nytt, stackot brädstycke” hade legat i hennes skepnad i sängen. Brädan fanns nu under sängen i den andra stugan, och, så uppger Noraeus, ”när jag brädstycket besåg, fann jag därpå en blodfläck eller droppe såsom nyligen neddroppad och däruti ristat i brädstycket lika som med kniv, och därhos en sotfläck. På flickans finger fanns ock såret jag henne skurit hade såsom ock sotfläcken i ansiktet.”^® Sådan var alltså bevisningen mot Märit i örbäck: dotterns beskyllningar, menighetens vittnesbörd om gammalt rykte, grannarnas vaga antydningar om förgörning samt kyrkoherdens berättelse omMarias anfäktelser. Vidvoteringen befanns rättens majoritet önska, att Märit som ett exempel för andra som vägrade bekänna, skulle å båle dö och brännas. Professor Skunck fogade dock till sitt fällande votum förslaget, att hon måtte föras ut på rättarplatsen och där än en gång förmanas bekänna. Nekade hon fortfarande, borde hon återföras.^'* Detta förbehåll i domen mot sådana som nekat skulle han flera gånger rösta för under kommissionens fortsatta arbete. Bland de sex som i Sollefteå dömdes till döden fanns två, som omsider bekände. De övriga stod ihärdigt på sin oskuld. Åtminstone en av dessa, Märit Jönsdotter, torterades med handklovar. Mot henne vittnade emellertid två förda barn och de två botfärdiga som livdömts. Om två andra, Kerstin i 22 Falcks prot. (Soil.), fol. 6 ff. RA. 23 Relationen i Falcks konc. (K 82. UUB), s. p. Sollefteå 16.9.1674. 24 Schuncks prot. (K 83. UUB), s 2. 160
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=