tigt fram med reformationen kunde han ha råkat i obestånd. Här handlar det om något som nästan kan jämföras med kätteri, en allmänt utbredd villfarelse. ”Det kunde inte utföras och fullföljas med dödsstraffet, om än därmed begyntes, ty de bleve otålige och alltför många som dö skulle.” Det är betecknande, att KM två år senare i ett reskript till den då arbetande norrlandskommissionen, klart tar avstånd från ett sådant resonemang. ”att talet av dem som straffas skola bliver stort är väl högt till beklaga. Men som Guds ära och landets befrielse och renelse ifrån en slik grov synd bör vara det förnämsta avseendet, så kan man av myckenheten icke draga någon regel till förskoning.”^"* Ät sådana moderna och farliga idéer hänger sig knappast heller de övriga kritikerna. Deras argumentering är mer inriktad på att med ett tämligen formaljuridiskt hävdande av processrättsliga regler komma ifrån en allmänt olustig situation. Det ansvar de oroar sig för utkrävs alltfort av Gud.^* Samarbetet mellan Rosenhane och de nämnda juristerna hade, oavsett de teoretiska skillnaderna, lett till praktiska resultat som de kunde glädja sig åt. Av majoritetens dödsdomar hade mindre än hälften blivit exekverade. Jämfört med häradsrätternas domar var vinsten mångdubbel.^® KM hade i sitt brev 30.1. medgett, att rannsakningarna fick fortsätta i de socknar, som utan att nämnas i instruktionen sedermera inkommit med särskild ansökan. Dit hörde Järvsö. Under de av^slutande överläggningarna i denna socken tog emellertid dess kyrkoherde ett initiativ, som skulle leda till kommissionens upplösning. På kvällen 13.2., efter den hetsiga deliberationen, som ytterligare vidgat klyftan mellan de båda lägren, föreslog Johannes Fernaeus, att alla återstående mål skulle hänskjutas till ordinarie häradsting, ”efter eljest något långsamt tillgå ville.” Då Rosenhane ställde proposition i denna sak, befanns rådligt, ”enkannerligen av de andliga, att med de övriga rannsakningarna i Rengsjö, Mo etc., skulle för tidens korthets skull och hr Presidentens resa åt Västerbotten besparas till hans återkomst igen.” Beslutet upprepas två dagar senare med den uttryckliga motiveringen, att ”efter så många barns särskilda examine uti de nya saker, där ingen bekännelse ännu skedd vore, en mycket lång tid förlöpa ville.” Man hänvisar åter till Rosen- ■^3 Nedan s 177. Jfr t. ex. Stiernhööks uttalande ovan s 145 om Gud och domaren samt Johan Stiernhööks brev till sonen, nedan s 311 ”huru svårt det är emellan samvetet och den gemena hopens rop och klagan . . . att hitta något temperament.” majoriteten 75 exekverade Bollnäs Alfta/Ovanåker Järvsö På 1672 års ting hade enbart i Ovanåker 27 dömts till döden, 31 i Alfta. Stiernhööks prot. (.Alfta) 28.1. Ekdahls saml. Vitt.akad. Sundborg, s 259. 10 4 7 2 3 2 148
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=