bloden av hennes son”, för övrigt ett av de mycket sällsynta fallen av vampyrism.^® Enstaka strömål av mera ovanlig karaktär uppvisar Umeå 1598 (2 dödsdomar, 1 landsförvisning),^^ Medelpad^^ samt Sevede och Ydre i Götaland.^® Kvantitativt spelar i 1500-talets processer förgörningen alltjämt den dominerande rollen. De enstaka fall av sabbat, pactum och liknande moment, som mest är tidiga ansatser till en nyare trolldom, till häxväsendet i egentlig mening, ger å andra sidan anledning till allvarligare och farligare processer. Redan i detta tidiga material kan man också urskilja en tendens till kronologisk och lokal ansamling, en mild föraning om de senare massprocesserna. 2.2.2. Arter Maleficium. ”Hur mycket trolldomen än genom tiderna förändrades och utvidgades, förblev ändå alltid förgörningen (maleficium) dess kärna. Ur föreställningen om denna framväxte människomas ångestfyllda fruktan, kravet på skydd och blodigt stränga straff.”^ Den svenska trolldomslagstiftningen har maleficium som utgångspunkt och ännu mot 1500-talets slut är övriga former kvantitativt av sekundär betydelse. Av de drygt 170 processerna före 1615 gäller mer än en tredjedel uttryckligen förgöming, men också i flera av de övriga, där det endast i allmänna ordalag talas om trolldom, torde maleficium vara huvudmomentet. Efterhand som trolldomen mera direkt sammankopplades med djävulen och demoniska aktiviteter, blev emellertid all vidskepelse smittad av den underjordiska ondskan. Trolldomen är inte bara ett konstfullt hanterande av magiska paraphernalia, den i minst lika hög grad en ren viljeakt. Som bärare av denna onda vilja betraktades därför den trollkunnige som en verklig eller potentiell förgörare. Samma brott får två aspekter: ”där icke allenast Gud varder med förtörnad, utan de sig jämmerligen inbördes fördärva”." Bestraffningen av den senare överensstämmer bättre med ett allmänt rättsmedvetande. Brottet mot Gud är visserligen förfärande men ändå i huvudsak en överhetens och kyrkans angelägenhet. I de rena förgörningsmålen förekommer det ej sällan, att en skrämd eller uppretad tingsmenighet kräver lagens högsta straff. ”Lät jag detta till de 24 som i rätten sutto att rannsaka om; de kunde ej fria honom ifrån det 13 kapitlet i Högmålsbalken. Stod ock menige man i socken och begärde alla med en mun att han måtte av skaffas.”® ”Begärde menige man, att den 10 Nr 142. 11 Nr 83—84. 12 Nr 160—161. 13 Nr 33, 79, 90, 141, 163. 1 Hansen, Zauberwahn, s 9. Jfr Kittredge, s 376 not 2. 2 Svenska synodalakter II: 1 (1909), s 48. 3 Nr 127. 46
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=