hämnden endast tillkommer den dödades arvinge och eftermälande.” Däremot tillfogas medgivandet: ”Dräpe henne (trollpackan) sedan där som man kommer åt.” Denna rätt är visserligen en självklar konsekvens av fredlösheten. Det är dock värt att notera, att de övriga rum i västgötalagarna som stadgar denna påföljd saknar sådant extra påpekande.^ Att västgötalagarna speglar en övergång till ett lagfäst dödsstraff visas av en inkonsekvens i den yngre av lagarna. Dess FredsB.12 återger utan ändring den äldre lagens bestämmelse om fredlöshet inklusive tillägget. RättslösaB. 10 däremot, som behandlar förgöming av ”ko eller boskap, kvinna eller bonde,” stadgar helt kort: ”gälde sitt liv härför.” RättslösaB. 10 saknar motsvarighet i VGL I och är säkert att betrakta som en produkt av kyrklig påverkan redan därför, att biskopen tillerkänns del i konungens böter (nämligen om konan skonas till livet). Det uppenbart nya i VGL II (RättslösaB. 10) är alltså dels, att dödsstraffet ovillkorligen stipuleras, om den skyldiga ertappas på bar gärning, dels också att som brott beskrivs inte bara förgöming mot man (som i VGL I) utan också mot boskap. Också här måste ett tämligen sent inflytande ha gjort sig gällande. Det är knappast i överensstämmelse med äldre svensk rätt i övrigt med dess ytterst noggranna gradering av de olika skadeobjektens värde och däremot svarande bot, att samma hårda dom fälls över skada på människa och djur. Dödande av annan mans boskap utan denna komplikation bestraffas med böter mellan 27 och 40 mark.'"^ En nära motsvårighet finns för övrigt också i DL (KyrkoB. 11), som inte ens tycks förutsätta någon skadad part. Stadgandets placering är där värd notera. Också ÖGL har dödsstraff för denna vidare form av trolldom omfattande skadegörelse på både folk och fä. Förutsättningen är som eljest gripande på bar gärning. Straffet är stening. Det förefaller efter F. Ströms undersökning vara berättigat att avvisa teorin om ett sakralt ursprung för denna straffform, som bör hänföras till en från början utomlaglig, lynchbetonad praxis.® Den anses vidare ”bilda ett nytt inslag i rättsutvecklingen, vilket troligen kommer utifrån. Stening och stegling finns i den danska landskapsrätten.”^ Liksom de flesta andra lagar har också ÖGL lägre straffsatser, då lägre grad av bevisning föreligger. ”Nu tillvitas det henne (dvs. trolldom) och säker förgöring syns på bonden eller på hans husfolk eller på hans boskap; då värje hon sig med tretolftsed eller böte fyrtio marker. Misstankes hon för en sådan sak, men det syns ingenstädes på hans boskap, då värje hon sig med tolvmannaed eller böte tre marker.” 2 Jfr P E Wallén, Die Klage gegen den Toten (1958), s 264, 267. 3 T. ex. VGL I ManhB 1: 3. VGL II DrB 4. 3 Hemmer (1928), s 164 f. Om graderingen, ”kompositionssystemet”, se E Schmidt, Einfiihrung in die Geschichte der deutschen Strafrechtspflege (1951), s 24. 8 Ström, s 102 f, 111 f. Jfr ovan s 30. Holmbäck-Wessén I (1933), s 49 not 25. Jfr Hemmer (1947), s 424. 32
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=