”Den 24 jan. voterades, och då 3 eller 4 av oss efter barnens denunciation och complicum bekännelse intet funne tryggt.. . skrida till condemn, utan till extraord. straff, helst efter barnen mycket orimligt bekant, och mot Guds ord, eljest ock själva bekänt sig på en stor del som angivna vore ljugit, så att man till att salvera samvetet fordrade uti condemnationem till dödsstraffet propriam confessionem men likväl ex pluralit. votor. dom till döden gå skulle.” Det är känt att kommissionen redan tidigt kom att delas i två läger. Prästerna understödda av några världsliga bisittare intog en tämligen oförsonlig hållning och yrkade på stränga straff mot en lång rad av de anklagade. Häremot stod en mindre grupp bestående av Rosenhane, Lundius, Stiernhöök och Theet, som manade till försiktighet i värderingen av den företedda bevisningen och i de flesta fall motsatte sig dödsdomar.^^ Det är uppenbarligen bland dessa författaren till protokollet är att söka. Erik Theet kan genast uteslutas, eftersom han inte deltog i Järvsö. Rosenhane och Lundius omtalas i tredje person: ”Uti Alfta. Den 7 febr. efter H. Praesidentens begäran och ordre till mig och prof. Lundius att träda tillhopa med de övrige deputerade av prästerskapet och de andre, och låta conferera och justera protokollet i deras närvaro som däröver suttit hava . . . ”22 Återstår alltså Stiernhöök. Mer positiva bevis för att denne verkligen är protokollets upphovsman kan förebringas. Till det officiella protokollet i Järvsö finns bilagda särskilda skriftliga yttranden av kommissionens medlemmar. Bevisligen har två av dessa, Lundius’ och Theets, författats redan i Bollnäs, eller i Theets fall åtminstone i Alfta. Av allt att döma har också Stiernhööks yttrande tillkommit i Bollnäs. Han anför nämligen en rad exempel på orimligheter i barnens vittnesmål. Det har uppgivits, att ”änglarna . . . försvara barnen att de inte få äta det skadligt är, men hava sammanlag och beblandelse med den onde inte förbjuda.”^^ I protokollet från Bollnäs är en lik¬ januari. Dessa är av betydande intresse, eftersom vi eljest saknar underrättelser därifrån. Vid fyra av de tio dödsdömda är tillagt ”consent.” dvs. kommentatorn har anslutit sig till majoritetens dödsdom över dessa: Erik Olofs h. Ingeborg i Linninge, änkan h. Ingial i Linninge, Svens h. Sigrid i Häggesta samt Olof Jons faster i Sörbo, Maijse. Vid en femte, gammalpigan Kerstin i Bodåker noteras ”cumcond. om hon står vid bekännelsen.” Efter de till hudstrykning och kyrkoplikt dömda finns på samma sätt antecknat: ”(Hövidsman h. Kerstin i Vågsäter) 100 m. v. R. 120.” Som förkortningarna uppenbarligen tillfogats efter voteringen är bara en tydning rimlig: 100 m(itt) v(otum), R(esolutio) 120. Den noterande assessorn har alltså röstat för 100 rapp, majoriteten för 120. Nästan genomgående har han lägre straffsatser än de fastställda. 21 Hanzén, s 75 ff. B Sundborg, Gustaf Rosenhane och trolldomsväsendet (Lychnos 1954—55), 216 ff. H Sandblad, Carolus Lundius och trolldomsprocesserna (Lychnos 1967—68), s 107, 125 ff. 22 Jfr en annan anteckning från Bollnäs: ”De andlige, H. Lagm., Dr Claud. Åkerman, Hr Prof. och jag. . .”. Om Lundius’ professorstitel se Sandblad (1967—68), s 107 not 7. 23 Trolldomskommissionen 23.10.1672 i Hälsingland. R.A. 136
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=