vete låta exekutionen gå över honom. Lika goda skäl kan emellertid enligt deras mening andragas för att, om KM så behagar, ”salva et illaesa Conscientia förskona honom till livet.”^^ För det första är det visserligen sant, att han med sin skrift visat sig vara en gruvlig och vederstygglig avgudadyrkare. Dessvärre finns många sådana avgudadyrkare i världen, vilka inte genast kan dömas till döden. Hur många är inte de som bedriver avguderi, antingen i så måtto att de i sin ondska förnekar existensen av en enda gud eller av trefaldigheten; som dyrkar den sanne Guden på annat sätt än han befallt, eller dyrkar i hans ställe något kreatur eller något ting, änglar eller avsomnade helgon; eller litar till djävulen för hjälp och bistånd; eller slår sig till girighet, som är en avgudadyrkan, till frosseri och dryckenskap, hållande sin buk för sin gud eller förlitar sig på människors makt. För det andra är det ock sant, att den anklagade mot Guds förbud gruvligt bannat i tusen djävlars namn. Också det är emellertid en alldaglig förseelse. Om alla de som i ondska eller obetänksamhet bannar och svär skulle tagas av daga, skulle alltför mycket blod utgjutas. För det tredje är Olof en Guds ords och Guds tjänares föraktare. Många sådana, som vanvördar och bespottar ordet, som på sabbaten har fåfänga sysslor före och med dryck och annat ogudaktigt väsende försummar en tillbörlig gudstjänst, blir likväl inte straffade till livet. För det fjärde visar nyköpingsdomen, att Olof med sin skrift försett sig mot alla Guds bud och förtjänat både andligt och lekamligt straff. ”Men vem är den människa som icke dagligen bryter mot Guds heliga lag. Icke plägar det fördenskull strax följa dödsstraff uppå.” För det femte är det sant, att Mose lag fäller denne Olof till döden. ”Men så finner man icke lätteligen några exempel uti välbeställda republiker, att sådana har blivit straffade till livet, när de uti sin synd icke framhärdat haver, utan eljest har de blivit dömda till att plikta i fängelse med vatten och bröd till någon tid eller på något annat sätt.” För det sjätte blir den konungsliga tronen mer befästad och ärad för misskund och nåd än för motsatsen. Gud har själv i Gamla Testamentet manat överheten att inte alltför lätt utgjuta människoblod utan tvärtom befrämja syndarens omvändelse, hans timliga och eviga välfärd. Sist och till det sjunde så är det en mäkta faslig och ond gärning, som denne Olof tagit sig före. Han vill dock inte bekänna att den skett av ont uppsåt utan av förvetenhet och mänsklig svaghet. Han hade inte tänkt praktisera något därmed, framhärdar inte i sin synd utan ångrar den av hjärtat och ber både Gud och människor om nåd. Därtill åberopar han gott folks vittnesbörd om sitt tidigare leverne. Fördenskull och eftersom Gud inte vill en syndares död, synes det bäst och rådligast vara, att en kristlig överhet därefter modererar sin dom. Man ser hur hårt också detta utlåtande är bundet vid dekalogen. Dispositionen av de fyra första punkterna är gjord i direkt anslutning till de tio budorden. Utförligast behandlas den första tavlans bud i de tre första punkterna, medan andra tavlan avfärdas i den fjärde punkten. Denna uppställning är möjligen betingar av utlåtandets karaktär av svarsskrift på nyköpingsprästernas censur. Det är nämligen i övrigt märkvärdigt fritt från den samtida ortodoxins argument för hänsyn till Gamla Testamentets bud. Mot Episcoporum, fol. 113. 98
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=