RB 36

är uppenbara skrift, ”tillbörlig aga, tukt och disciplin.”® lertid den nye konungen redan avvisat en framställning från prästerskapet om att den fullmakt i fråga om kyrkotukten, som hertig Karl uppgavs ha lämnat i Örebro artiklar 1586, måtte förnyas och konfirmeras.® Utvecklingen arbetade också obevekligen mot dessa kyrkliga krav. Då hade emelRedan kort efter sekelskiftet kan man i ärkestiftets domkapitelsakter skönja en viss försiktighet vid handläggningen av mål, där behörigheten är tveksam. I december 1601 förhörs en kvinna, som tidigare i Stockholm kåkstrukits och förvisats för trolldom. Sedan hon nu i Uppsala lurat av en borgarhustru 60 lod silver i samband med en magisk konsultation, förfrågar sig stadens borgmästare i domkapitlet, om hon kan tagas under kyrkostraff. I sitt utslag förklarar kapitlet, att den lurade hustrun, ”omhon av världslig dom intet annat straff bekommer, väl kan tagas under kyrkostraff, men med den andra måste världslig överhet handla, eftersom saken är hög. Här framstår klart de viktigaste momenten i kampen mellan kyrkliga och världsliga instanser. Å ena siden är det ett kyrkligt intresse, att de grövre brotten handläggs på ting och i rådstugor efter landslagens hårdare straffsatser. A den andra vill kyrkan supplementärt beivra de mindre förseelser, som faller utanför världslig bestraffning.® Men också denna kompletterande kyrkliga jurisdiktion ersätts efterhand med ett institut, där kyrkans roll enbart blir exekutorns. Redan under senmedeltiden hade kyrkostraff utdömts i världslig rätt, ofta som ersättning för ett hårdare ordinarie straff.® Denna praxis utvidgas starkt under 1500-talet för att under stormaktstiden ingå som ett naturligt led i rättskipningen.^® NO 1575 förutsätter, att vissa uppräknade grupper av svårare brott automatiskt skall ha kyrkostraff som påföljd, ”när de som sådant bedriva varda skonade till livet.”I det öppna brev, som följde på Örebro artiklar 1586, befaller hertig Karl fogdar och befallningsmän att biträda prästerna vid utmätandet av kyrkostraff bland dem, som benådats i världslig rätt, men som ”motvilligen står emot och icke vill vara under kyrkans lydnad och plikt. Benådningsrätten var ett kungligt prerogativ.^® Det är också i början ko- ”7 ”12 2 Kyrkoordningar och förslag därtill före 1686, s 423, 428. 6 SRA II; 1, s 467 ff. Hall (ASUH 21), s 102 ff. ^ Uppsala domkapitels protokoll 8.7. och 15.12.1601. Holmquistska avskriftssamlingen 1. LUB. * Jfr samma målsättning i England 1628. ”Have you any in your Parish which have used . . . witchcrafts or Incantations, which are not made Felony by the Statutes of the Realme?” Macfarlane, s 67 (kurs. här). ^ Kjöllerström, s 27, 33. Cnattingius, s 221. 11 NO 1575, s 253. 12 HKR 27.5.1586. 13 ”Då skall ingen hava makt dem, utom vi, så vitt som vårt län sig sträcker, deras liv benåda.” (Erik XIV) GIR 29, s 730. —”Hovkanslern påminde, att det är emot lag, att 81 8

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=