österås och Marit i Västanbäck, intygade nämnden, att de sedan länge varit beryktade för trolldom (farna publica). Kerstin hade haft god smörlycka. Bland de barn som anklagade henne fanns också en 18-årig yngling, som hade sett henne i Blåkulla. Mot Marit i Västanbäck vittnade slutligen fem grannar, att hennes onda hotelser ofta gått i uppfyllelse (damnum minatum, malumsecutum). I domen mot Kerstin i österås hade alltså farna publica ansetts tillräcklig för att verifiera barnens berättelser. Mot Märit Jönsdotter och Marit i Västanbäck hade däremot andra omständigheter tillkommit: vittnesmål från complices resp. bevisligt maleficium. Det sistnämnda var redan enligt landslagens bestämmelser tillräckligt för dödsdom. Bland de övriga anklagade i Sollefteå fanns 17 anklagade, som angivits för trolldom men ”icke med fyllest givande skäl kunnat därtill bindas.” De ansågs emellertid ”icke alldeles oskyldige och därföre rena,” och döms efter en glidande skala till kyrkoplikt och risslitning eller gatulopp. 8 slutligen frikänns helt eller lämnas till vidare upplysning (Guds dom, absolutio ab instantia). Från Sollefteå drog kommissionen vidare till Boteå, där man under veckan 21—26 september rannsakade 13 personer, av vilka två dömdes till döden. En av dessa, en gammal piga Anna Persdotter i Lo, förmåddes omsider bekänna, främst genom kyrkoherde Sternelius’ insatser. Han ”arbetade mycket med Anna.” Det är också han som utformar hennes bekännelse, föredrar den i rätten, som låter Anna bekräfta den punkt för punkt. Hon anger därvid också, fortfarande på direkt fråga, tre andra medskyldiga: änkan Sigrid i Djuped samt Erik Olofsson, ”Skålgubben” i Dämmerstad och dennes hustru. Mot Sigrid i Djuped vittnade 9 barn, däribland en 15-årig gosse. Två bönder som barnen påstod ha använts som riddjur till Blåkulla, intygar att de på morgonen efter den föregivna färden känt sig medtagna och rådbråkade. Det omvittnas också, att Sigrid brukat läsningar mot kvesan och andra sjukdomar. Hon medger detta och berättar, att hon en gång anlitats av herr Erik Djupedius ”förr än han blev präst,” ett lätt generande avslöjande för denne nitiske gudsman. Därtill kommer så i slutskedet angivelsen från Anna i Lo. Sigrid nekar emellertid konsekvent, och sedan rätten länge arbetat med henne, sätts hon i handklovar ”till vidare betänkande.” Två dagar senare döms hon av rättens majoritet till döden, ”dock skall med exekutionen inte hastas.” Hon skall ges betänketid i fängelset. Till domen fogar Skunck sitt vanliga förbeom egen bekännelse. Watz och Ingelson hänvisar till den praxis som etablerats i Sollefteå. Direkt avvikande röstar däremot Jöns Wallwik, som först här i Boteå anslutit sig till kommissionen. För sin del anser han, att Sigrid för de vidskepliga läsningar hon bekänt, bör dömas till kyrkoplikt. Anklagelserna för trolldom och blåkullafärd finner han däremot inte styrkta utan frikänner henne på dessa punkter. Han får medhåll av presidenten."^ håll 25 Falcks prot. (Bot.), fol. 14. RA. 161 11
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=