ken kan eller vill göra. Den onde vet också att kvinnan är mer benägen för onda konster, då hon handlar utan mannen vetskap. Därför händer det ofta, att sådana somavlivas för trolldom, friar sina män för samma last.^^ Blasfemi. Stort är djävulens hat mot Gud, som med mörkrets bojor nederkastat honom i helvetet. Gud till vanära vill han därför göra allt heligt oheligt och allt rent orent. Mestadels låter han sina trogna bedriva sin synd på heliga dagar och samlar vid påsken de sina till Blåkulla. Ja trolldom innebär noga besett brott mot samtliga tio Guds bud.®'* Stor är också djävulens avund. Han söker i allt efterlikna de kristna bruken, men vanställer och profanerar dem för att smäda Gud.®® Sakramentet skändas i det magiska bruket av hostian. Guds ord och namn förvanskas i läsningar och besvärjelser.®® Sålunda är trollkarlar, lövjerskor och andra vidskepliga människor icke de ringaste, utan de grövsta avgudadyrkare.®^ Syner och uppenbarelser. Djävulens onda vana att efterbilda det gudomliga liksom hans kända bedräglighet gör att också till synes himmelska uppenbarelser noggrant bör prövas. Stort sken, glans och härlighet är därvid dåliga kriterier, ty Satan själv förskapar sig ju i en ljusets ängel. Under Gustav II Adolfs regeringstid hade prästerskapet åtskilliga gånger ställts på prov i denna känsliga fråga. 1618 hade en bonde i Södermanland haft en uppenbarelse, varefter han utlagt Kristi födelse och lidande allegoriskt samt förnekat sanningen i evangeliernas berättelser om Kristi underverk.®® Direkt förknippat med kätterska åsikter är också det bekanta fallet från Kumla i Närke, där en prästdotter föregav sig i en änglauppenbarelse ha mottagit befällning om lördagens helgande. Hon hade vidare under konvulsioner utstött svåra hädelser.*® Lördagsfirandet hade vid denna tid uppnått en icke obetydlig utbredning. Det är därför heller inte underligt, att både Prytz och Paulinus Gothus intar en utpräglat fientlig hållning till allt vad syner heter. De tycks båda mena, att man i allmänhet skall hålla dem för diaboliska till dess motsatsen bevisats. Avgörandet bör därvid i sista hand ligga hos prästerskapet i deras roll somordets uttolkare.** 38 33 Magia Incantatrix, s 89 ff. Malleus Maleficarum I q. 6 behandlar utförligt kvinnans brister ”unde et consequenter haeresis dicenda est non maleficorum sed maleficarum” s 102. Jfr härtill Hansen, Zauberwahn, s 481 ff. Dens., Quellen, s 416 ff. Lea, Materials I, s 307 ff. 34 Magia Incantatrix, s 10 ff, 86 ff. 35 Beteckningen ”Simia Dei”, Guds apa, är vid denna tiden vanlig. Jfr t. ex. Horst, Zauberbibliothek III, cclvi: ”Nordschwedische Hexerey oder Simia Dei, Gottes Affe.” {1677) s 408. Ethica Christiana I, s 245 ”göcklewerk och aperij”. 38 Jfr ovan s 105 not 22. 3'^ Ethica Christiana I, s 76. Magia Incantatrix, s lOv. 38 Magia Incantatrix, s 104v. Paulinus Gothus, De angelicis et pythonicis adparitionibus, s Cl. (2 Kor. 11: 14). »9 Anjou (1866), s 352. <0 ibid., s 356 f. Paulinus Gothus, De angelicis, s C4 ff. 4^ ibid., s Bl ”ad officium Episcopi”. 108
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=