Regeringen blir emellertid denna gång inte svaret skyldig. ”Så emedan sådana synder måste med lagligt straff fullföljas och utrotas, så hade det fuller tjänt och varit av nöden, att prästerskapet, som slikt avguderi och vidskepelse på en och annan ort bäst kunde hava märkt och förfarit, hade sådant i tid upptäckt och föredragit landshövdingarna och till dess avskaffande tillbörligen sökt deras råd och assistens efter de å ämbetets vägnar skyldige äre att slå efter sådane och straffet över dem låta gå, men så är till beklagande, att många sådana synder tilltaga genom deras stillatigande, som vetskap därom hava.”® Här återkommer den uppfattning, som en gång förfäktats av hertig Karl, nämligen att prästerna skall vara världslig överhet behjälpliga vid uppspanandet av trollfolk.^ Att regeringen denna gång delvis skjuter över målet framgår av domkapitlens ovan berörda vana att förvisa viktigare trolldomsmål till världslig rätt. I åtskilliga processer uppträder också pastor loci direkt som åklagare. Det är alltså fortfarande kyrkan som behåller initiativet. Inför tillkomsten av 1665 års stadga om eder och sabbatsbrott framhåller prästerna i ett riksdagsbesvär, ”att i samma ordning måtte införas, huru med dem procederas skall och vad straff de skola utstå, som med trolldom, lövjeri, vidskepelse och signeri, spådom, planetläsande, förpliktelser och förbund med Satan antingen skrift- eller muntligen till att vinna lycka, skjuta, fiska, agera för rätta, bliva hård etc., umgå, evad en sådant själv brukar eller otillbörligen söker därom någon annan.” Redan dessförinnan hade liknande framställningar gjorts av kapitlen i Uppsala, Linköping, Västerås och Stockholm.® Mot den bakgrunden är det inte förvånande, att domkapitlen i sin dömande verksamhet tog befattning med en betydligt vidare krets av trolldomsförbrytelser än den världslig rätt kunde handlägga. Jämför man dessa kapitelsmål med sådana som i samma instans förvisats till världslig rätt, kan man få en viss uppfattning om de principer, om några, som i det enskilda fallet var vägledande. I Växiö kapitel handläggs åren 1635—1653 sju trolldoms- och vidskepelsemål. Av dessa förvisas två till världslig rätt, återstoden avdöms direkt i kapitlet. Det ena förvisningsmålet rör två trollkonor i Ulvsbäck och Hallaryds församlingar, som trots många förmaningar inte visat bättring eller lydnad. Enligt domen skall klagomål först framföras till landshövdingen, ”och sedan var icke rättelse sker politice, skola de tandem excommuniceras, excommunicatione majoris, de då ändå ingen bättring följa vilja, straffas världsligen efter kyrkobalken.”^ Här är tydligen hårdnackat återfall i synd det förnämsta motivet för hänskjutning till världslig rätt. Samma princip återfinns redan i Johan III:s artiklar från 1575. ”Avgudadyrkare och trollkarlar skola straffas ^ Stif^rnnian, s 1049. Ovan s 57. ® Präsle.ståndcts riksdagsprotokoll 2, s 629. 17.6.1635. Holrnquistska avskriftssamlingen 7. LUB. 86
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=