”Förgör man man eller kvinna, kvinna kvinna eller man, med trolldom eller andra förgöringar, så att han eller hon dör därav, miste sitt liv för sådan gärning; man skall man stegla och kvinna stena, och pröve det med häradsnämnd som förr är sagt.” (HögmålsB. 5)^® Om nu verkligen den från UL stammande paragrafen mot förgörning i allmänhet också avsåg skadlig trolldom, kunde det synas onödigt och inkonsekvent att i HögmålsB. 5 särskilt behandla detta brott. Hemmer antyder överraskande men väl i sammanhanget konsekvent, att förgörning i HögmålsB. 5 inte avser förgiftning, och att HögmålsB. 12 införts för att komplettera lagen på denna punkt."® Landslagen är strängare än ÖGL i det att gripande på bar gärning inte är någon förutsättning för det högsta straffet. I gengäld är brottsrekvisitet mindre allmänt: förgörning mot människa med dödlig utgång. Den finare graderingen i ÖGL med lägre straffsatser vid ringare bevisning saknas i LL. Bortsett från det betänkliga i att termen förgörning i en och samma lag men i olika rum uttyds som enbart trolldom resp. enbart förgiftning, finns det ytterligare en omständighet som gör Hemmers teori mindre trolig. Stämde de t\'å viktigaste förutsättningarna för hans ståndpunkt —dels att man klart kunde skilja mellan trolldom och förgiftning, dels att termen förgörning i UL och därefter i LL endast avsåg förgiftning — då skulle man i de svenska domstolarna ha varit tvungen att frikänna alla för trolldom anklagade, som inte vållat annan mans död (enl. MELL HögmålsB. 5). Hade verkligen en sådan brist förelegat i LL, skulle den —enligt förutsättningarna åtminstone i götalandskapen att någon form av kyrklig reaktion måste ha följt. En sådan kan inte spåras. Dessvärre saknas domboksmaterial före 1400-talets slut, men efter denna tidpunkt dömer man med självklar regelbundenhet efter den allmänna förgörningsparagrafen (KrLL HögmålsB. 15 eller MESL HögmålsB. 11), i Uppland som annorstädes.^^ Den utvidgning och skärpning i trolldomslagstiftningen, som man kan iaktta i götalagarna, har alltså av allt att döma skett under kyrklig påverkan. Däremot har ingenting kunnat framdragas, som skulle tyda på att det äldsta skiktet i västgötalagarna tillkommit under liknande omständigheter. Det företer i stället vissa påfallande ålderdomliga drag. Detsamma gäller i några avseenden svealagarna. UL.s bevisning vid bargärningsförfarandet, där den ha inneburit en så radikal brytning med tidigare praxis, lö MELL HögmålsB Xll = KrLL HögmålsB XV (MESL HögmålsB XI). MELL HögmålsB V=KrLL HögmålsB \'I (MESL HögmålsB IV). 20 Hemmer (1947), s 439 f. 21 Exempel: ”. . . vidskepelse, och dömdes efter som Svearikes lag förmäler i högmålebah ken i det 15 kap: att böta skall till 40 mark.” (Trögd 1599. Nr 89 bil.) ”Dömdes alldenstund honom fria kunde till sina penningar 40 efter det 15 kap. i Hög.balken.” (Snävringe 1608. Nr 152). Även då lagrummet inte uttryckligen anges måste domar på 40 marks böter stödja sig just på HögmålsB XV resp. XL (Nr 1, 7, 8, 70, 151). 36
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=