nande passus understruken och försedd med ett NB i margen: ”Den vite aktar henne väl att hon intet får äta, men intet aktar han henne att hon icke ligger när den elake.” På liknande sätt kritiserar yttrandet andra företeelser, som också är understrukna och förtecknade i protokollet: ”De vita förbjuda dem lördags- och torsdagsarbete, näml. att spinna.” Visserligen har Lundius samma exempel i sitt yttrande.Han är dock som visats utesluten som författare till protokollet. Pikturen i detta är slutligen, såvitt kan bedömas, identisk både med den i Stiernhööks yttrande och den i brevsviten, som följer på protokollet i Ekdahls samling.^^ Det står alltså utom tvivel, att de av Hanzén uppmärksammade protokollen är Stiernhööks privatanteckningar. Även utan ett systematiskt utnyttjande av denna viktiga källa har B Sundborg och H Sandblad genom sina forskningar i allt väsentligt kartlagt det yttre förloppet av kommissionens rannsakningar. Det är också genom dem de betydelsefulla doktrinära kontroverserna har blivit belysta.”® De gör det genom att ställa två av de viktigaste aktörerna i fokus, Sundborg Rosenhane, Sandblad Lundius. Denna biografiska inriktning leder i Sundborgs fall till en ganska allvarlig felbedömning, när han tillskriver Rosenhane författarskåpet till ett av de första skriftliga yttrandena inom kommissionen, den s. k. Uppsatsen, framlagd redan den 22 januari i Bollnäs.^^ Som Sandblad med full evidens visat, är uppsatsen i stället Lundius’ verk.^® Åtskilligt tyder på att de fyra herrarna Rosenhane, Lundius, Stiernhöök och Theet redan från början haft en klart kritisk inställning och därefter agerat gemensamt. Genast under den första dagens förhandlingar, den 16 januari i Bollnäs, framkom omständigheter som gjorde dem betänksamma. Stiernhöök har i sina anteckningar från denna dag ur förhörsreferaten extraherat material som belyser denna tveksamhet.^® Han noterar, att föräldrarna bör tillfrågas, om de påverkat sina bam. Han frågar sig, hur det kan vara möjligt, att en anklagad som enligt mannens vittnesmål hela natten varit uppe i hans sällskap, burit vatten, varit i kvarnen etc., likväl anges av barnen den natten varit i Blåkulla. Problemet hänger samman med de substitut de farande kvinnorna uppgavs lägga på sin plats i sängen: ett vedträ, en halmkärve eller något annat föremål, som ögonskenligen antog den frånvarandes gestalt. Kan halmkärven tala, röra sig, uträtta sysslor, medan den verkliga kroppen är borta? Han finner också klara orimligheter och motsägelser i barnens vittnesmål. ”Till2“* Sandblad (1967—68), s 130 mom. III. Också i övrigt företer detta på en rad punkter stora likheter med Stiernhööks. De delade, åtminstone tidvis, natthärbärge under rannsakningarna och kan därigenom ha haft tillfälle till överläggningar och samarbete. Se G G Gjörwell, Det Swenska Biblioteket 2 (1758), s 164. Jfr Sandblad, (Göteborgs nations skriftserie VIII. (1967), s 68. 25 Jfr ovan s 135 not 19. 2ö Ovan s 136 not 21. 27 Sandblad (1967—68), s 130. 28 ibid., s 108 f. 20 Stiernhööks prot. (Bollnäs) Ekdahls saml. Vitt.akad. 137
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=