KM. Den 24 november uppger man sålunda, att de nio i staden dömts till döden ”efter oundgänglige skäl”, och i den stora slutrapport Sparre avgav på nyåret 1675 talas om ”andra sammanlöpande skäl” (än bekännelse) som grund för en del av dödsdomarna.^^ Där uppges också, att ”rätten haver nogsamt kunnat av inkomna skäl se och förnimma, att de personer som utan bekännelse till döden dömde blivit, måtte ofelbart vara till trolldomssynden skyldige.” I de frågepunkter som samtidigt inlämnades för konungens avgörande uppräknas slutligen fyra grunder, på vilka denna typ av domar avkunnats. Mot de dömda obotfärdiga har talat ”(1) barnen som de föra övertyga dem (2) andra barn hava där sett dem (3) complices som sig bekänt hava, betyga ock på dem, och (4) socknen själv vittnar, att de av beryktade föräldrar födde äre.”^® Skunck, som under den stora kontroversen på hösten 1675 såg sig uppkallad att försvara kommissionens handlande, påstår i en riksdagsdebatt, att ”kommissionen aldrig dömt någon efter bara barnens och complicum bekännelse, gångna till döden, de hade bekänt sig hava försvurit Christum. Mest upplysande i detta sammanhang är kanske ändå Sparres fortsatta agerande. Man vågar förutsätta, att kommissionens rapporter till KM i allt väsentligt är hans verk. De ger tillsammans bilden av en domstol, som trots de många svårigheterna med konsekvens och försiktighet arbetat efter vissa grundläggande principer, varom full enighet rått. De dödsdömdas skuld är därför oomtvistlig, trots att tämligen många i djävulsk förblindelse vägrat erkänna. Innehållet i barnens och de botfärdigas samstämmiga bekännelser återspeglar också i allmänhet den förfärande verkligheten, ehuru Satan stundom ”med aperi och narrverk irrar människornas fantasi och sitt väsende med lögn beblandar.”®^ Ett halvår senare lämnar han en redogörelse för den nu delade kommissionens verksamhet i Ångermanland och Gästrikland. Där är tonen en helt annan. Sin plikt likmätig ser han sig tvungen att ”göra någon närmare ouverture av ett och annat, som mig vid denna svåra kommission faller helt betänkligt och icke böra eller kunna förtigas.” Det har nu visat sig troligt, att Satan såsom lögnens fader invecklat mången oskyldig, ”såsom de där vore av hans anhang och dock kanske icke är.” Det hemställs därför åt konungens omdöme, om någon bör dömas till döden enbart på barnens bekännelser, ”helst emedan bemälte barn, när man dem söndrar från varandra, icke alltid ”49 och till rikskanslern skulle han rentav ha sagt, att ”de som vore ”50 Sparre t. KM 24.11.1674. Bilaga t. Falcks koncept (K 82.UUB). D:o 1 1.1.1675. Bilaga t. Falcks prot. R.A. D;o 1 1.1.1675. Bilaga t. Falcks konc. (K 82. UUB). ■*** Prästeståndets riksdagsprotokoll 3, s 294. 50 Rp (Swanhielms stenogr.) 1.10.1675. R.\. (Rikskanslerns uppgift). •’’1 Sparre t. KM 1 1.1.1675. Bilaga t. Falcks prot. RA. 173
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=