ett utkast till instruktion för kommissionen föredrogs, anmärkte drotsen vidare mot att ”exekutionen skulle strax ske. Tyckes likväl vara bäst att hit måtte först refereras, förrän exekution sker.” Han motsätter sig alltså att kommissionen ges status av kunglig rätt med befogenhet att döma och exekvera utan revision. Häremot invände rikskanslern, att man inte fick gå för långsamt fram. Dessutom torde kommissionens medlemmar vara kompetenta nog att avhjälpa en sådan sak. Och därvid blev det. I fullmakten för Creutz ger KM kommissionen sitt ”fulla tillstånd att å våra vägnar truga och straffa den ostyrlige och vrångvisan, som lag. Guds ord och böner förkastar.”*^ Man hade skäl för sitt handlande. Mora socken hade sänt ett ombud till Stockholm för att förmå rådet påskynda utnämningen av en kommission. För det syftet medförde han en supplik från allmogen och kyrkoherden.^* Vidare hade landshövdingen i ett par skrivelser framhållit de dryga kostnader extratingen och de misstänktas förvaring medförde för allmogen.^® Oväsendets snabba spridning utgjorde dessutom i sig själv ett motiv för skyndsamhet. I allmogens klagomål hade framhållits, att ”om inte de gamla på behörigt sätt bliva utrotade, så är befarandes, det går allt vidare än någon kan tro.” Också Duwall uttrycker farhågor, att man efterhand ”torde få om flere kunskap och uti fler socknar.”*® Creutz och kommissionen handlade med all önskvärd snabbhet. Redan den 12 augusti, fem dagar efter utnämningen, samlades man i Mora. Rannsakningen varade i en vecka. Ytterligare några dagar ägnades åt att genomgå och redigera protokoll, avkunna domar och verkställa exekutionen. Den 25 augusti på kvällen reste kommissionen från Mora. Två dagar senare var allt över. Då hade en man och tjugo kvinnor avrättats. Bland de senare var sex från Älvdalen.*^ Redan vid det första sammanträdet i kommissionen hade man diskuterat innebörden i KM:s instruktion, inte minst den vaga formuleringen om att ”truga och straffa den ostyrlige och vrångvisan.” Man enas om en skrivelse till konungen, där man föreslår, att efter hållen rannsakning och avkunnad dom de värsta syndarna genast skall avrättas. I annat fall skulle kommissiogynte till att låta bränna några, så att på sistone icke en hustru var, som icke allenast var beskylld.” Om dessa processer från 1610-talets Östergötland se ovan s 70 f. 27 KM t L Creutz 7.8.1669. RR — Den samtidigt tillsatta kommissionen i Bohuslän åläggs däremot att ”icke med så stor hårdhet som allvarligt nit. . . detta onda utrota. Men stode det inte utan lag och hårda straff att rätta, vele vi att underlagmannen med lagläsaren det granneligen efter er order rannsakar och dömer, domarna sedan med rannsakningen vår hovrätt i Jönköping som andra Criminalia inskicka.” KM t Stake 7.8.1669. RR. 28 Blåkulle-F, III, s 39 f (RP 3.8.1669). 2» ibid. I, s 14, 28. 30 ibid., s 34, 28. 31 ibid., s 39 ff. 121
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=