Denna stora, i svensk rätt unika skillnad mellan högsta och lägsta straff för samma brott —dödsstraff resp. 3 marks böter —har av R. Hemmer tolkats som en kompromiss mellan den allmänna principen om kvinnas juridiska oansvarighet och en av kyrkliga hänsyn dikterad strävan att upphäva denna oansvarighet vid vissa brott. Vid full bevisning kan också full ansvarighet göras gällande, vid ofullständig bara en partiell, allt i jämförelse med motsvarande straffsatser för män och vidare så, att straffskalan sjunker brantare än eljest brukligt.® Förklaringen förutsätter, att bestraffningen av skadlig trolldom enbart var ett kyrkligt önskemål. Att så är fallet är inte bevisat och med kännedom om tidig kontinentalgermansk trolldomslagstiftning knappast ens troligt. En anpassning av straffen efter graden av bevisning förekommer också vid andra brottstyper. Att latituderna vid trolldom är ovanligt vida kan hänga samman med brottets säregna karaktär, som gjorde bevisningen ovanligt vansklig. Förgörningen var komplicerad och förvirrande. Den verkade på avstånd i tid och rum. Skadan behövde inte visa sig förrän dagar efter den magiska manipulationen och då inte i trollkonans kök utan i grannens säng eller fähus. Dessa svårigheter kan vara bakgrunden till skillnaderna i straffsatserna. Avsteget från principen om kvinnans juridiska oansvarighet säger heller ingenting om stadgandets ålder eller ursprung. De behandlade egenheterna i trolldomsparagraferna kan betyda, att förgörningen genom sin ovanliga karaktär redan på ett tidigt, kanske förkristet stadium ställts utanför övriga kategorier.^ Det finns å andra sidan omständigheter som gör, att man med fog kan anta, att åtminstone vissa stadganden mot trolldom tillkommit under kyrklig påverkan. Det nya och mer restriktiva stadgandet mot trolldom i VGL II står i direkt systematiskt samband med ytterligare ett, som omisskänligt präglas av kyrkliga synpunkter. gripande in flagranti ”Far kvinna med vidskepelse, böte hon sexton örtugar tre gånger, den första till biskopen, de två andra till häradet och konungen.” (VGL II RättslösaB. ll).io I ÖGL hör eder i trolldomsmål till dem, som får komma inför biskopsnämnd (KyrkoB. 13). Samma forum har SmL (KyrkoB. 13:7), där trolldomen typiskt nog ställs vid sidan av mord på odöpt barn och blodskam. Den suggestiva formuleringen är intressant som belysning av tillvägagångssättet. 8 Hemmer (1947), s 423 f. 8 Jfr VGL II TjuvaB 33 ”kvinna är övermaga. Hon får icke huggas eller hängas utom för trolldom.” Jfr VGL IV 21: 21 samt Additamenta 5 § 2. 33 3
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=