SVERIGES MEDELTIDSLAGAR sl\- / a-flin mal aviiluimni^ cö/ I foirl^i]ia'Kinaii tirni ar r ufliantkar '"' ' tian svilltonilan.ftlla na . I MarliansTiiona. alla an / nan fumi liana gJttMja^vat. alla lians > gai^(0kih^jaiii5iimba flliaHlian iprlJinflomm-i-tffiakarp!a. tTiamalla r Mh f ii?: Ri I } .1 •J \ \ l' ’■^Ti \ r- \ ♦ 1 1 I » nKtltl I. 5 I ; 1 * : I n uM I 1 u-i V H 1 • • EUROPEISKRATTSTRADITION IPOLITISKOMVANDLING I .1 V I ELSASJÖHOLM l I 1 \ \ • J
SKRIFTER UTGIVNAAV INSTITUTETFÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDATAV GUSTAV OCH CARINOLIN
T 'T \ ‘j a»:! • --S ; •, .. "I •*,''. I' .■\ • r. . ; '* : ■'-" './-it. !i' rÄj;k^ii
SKRIFTER UTGIVNAAV INSTITUTETFÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAVOCH CARIN OLIN SERIEN I RÄTTSHISTORISKT BIBLIOTEK FYRTIOFÖRSTABANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
SVERIGES MEDELTIDSLAGAR EUROPEISK RATTSTRADITION I POLITISKOMVANDLING ELSASJOHOLM Lund 1988
ISBN 91-85190-36-5 ISSN 0534-2716 © Elsa Sjöholmoch Institutet för rättshistorisk forskning Tryck: Bloms Boktryckeri AB Lund 1988 Omslagsbilden är hämtad från Östgötalagens huvudhandskrift, sign. B50, KB, och visar inledningen till Edsöresbalken. Den på tredje sidan avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Förord Denna bok utgör slutpunkten på ett mångårigt forskningsarbete, av vilket flera resultat tidigare publicerats. Jag har under denna tid haft förmånen att under längre perioder få deltaga i professor Sten Gagnérs seminarier i rättshistoria vid universitetet i Miinchen och därigenom få den kontakt med en stimulerande forskningsmiljö, som jag eljest skulle ha saknat. Det är min förhoppning att den tyska versionen av boken ska bli till nyttai forskningen omden europeiska rättstraditionen. Jag har fått ekonomiskt understöd från Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet samt från Institutet för rättshistorisk forskning. Det sistnämnda institutet visar dessutom den stora generositeten att stå för kostnaderna för bokens publicering både på svenska och på tyska. Professorerna Sven A Nilsson, Claes Peterson och Eva österberg har läst tidigare versioner av avhandlingen. Jag har fått hjälp med vissa handskriftsproblemgenomhandskriftsavdelningarna vid de kungliga biblioteken i Stockholm och Köpenhamn. Detta redovisas på aktuella ställen i avhandlingen. Leksands bibliotek har under många år förmedlat litteratur till mig från forskningsbiblioteken och från andra håll. Till alla demsompå ett eller annat sätt hjälpt mig att genomföra detta arbete riktar jag mitt varma tack. Leksand i mars 1988 Elsa Sjöholm
Innehållsförteckning Kapitel 1. Mål och metod 15 Uppgiften —Jämförelsens begränsningar —Anknytning till annan forskning—Receptionsteorin — Receptionens två huvudfaser — Receptionsvägarna — Beläggen. Teknik och underlag — Maktstrukturen —Definition —Aktörerna —Aktörernas roller —Maktinnehåll och juridisk form—Metodisk utgångspunkt —Metod för att fastställa äldre och yngre lag —Normerna och verkligheten —Det tredje steget —Källmaterialet —Förutsättningen för dess användning —Avsaknaden av original —Annat källmaterial än lagböckerna—Termen lag—Litteraturen somkälla —Dispositionen av avhandlingen Kapitel II. Myten ommedeltidslagamas tillkomst och det forngermanska samhället 33 Den traditionella källteorin —Historiska skolans metod —Sammanfattning och kommentar — Attsamhället —Montesquieus germanbild —Variationer av germanbilden —Hegels betydelse för germanistiken — Hegels efterföljare — Den forngermanska processen — Germanisternas två sanningar —Utvecklingsteorierna om arv och äktenskap —Den senare germanistiken —Kritiken av den äldre forskningen —Ur Carlsson-Rosén, Svensk historia —Ur Lindkvist-Ågren, Sveriges medeltid —Sammanfattande kommentar—Min motbild Kapitel III. Rättegången. Allmänna utgångspunkter 53 Gudsdomarna —Oppositionen mot gudsdomarna —Germanisternas syn på gudsdomarna —Ed och vittnen—Den kanoniska rätten och värjemålseden —Vittnesbeviset sompolitiskt maktmedel —Sammanfattande kommentar —Nämnden som bevis —Bevisen som vikter i ett balanssystem —Järnbörd ersätts med nämnd —Nämndens funktion —Termen nämnd —Makten över ederna —Medeltida och modern rättegång —Bevisrättens maktstruktur. Styrande frågor— Olika former av ed —Olika sätt att avgöra med nämnd —Åtalsrätten —Påföljden—Olika straffarter—Böterna —Tingordningen —Härads- och hundaresting—Landstinget —Tingspengar Kapitel IV. Källorna 69 1. Utomnordisk rätt 69 Bibeln —Justiniansk rätt —Förjustiniansk rätt —Termen romersk rätt —Leges barbarorum— Lombardan —Summan —Kyrklig anknytning—Användning i praxis —Juristernas roll för rättsbildningen IL Dansk och norsk rätt 75 Skånsk rätt. Handskrifterna —Förhållandet Skånelagen-ASun —Själländsk rätt —Jutalagen — Norsk provinsrätt —Norska landslagen —Hirdskrå
10 III. Svensk rätt 80 Upplandslagen —Västmannalagen —Södermannalagen —Stadfästelsen och företalet i de centrala svealagarna —Södermannalagen och anteckningen från år 1325 —HsB av Södermannalagen — övriga svealagar —Östgötalagen —Tiohärads kyrkorätt —Västgötalagarna —Landslagarna — Stadsrätten —Gutalagen Kapitel V. Mose lag och medeltidsrätten 93 Lagens tillkomst och samhällets organisation —Förhållandet till främmande folk —Renhetsföreskrifterna—Familjerätten —Kategoriseringen av brotten—Våda och vilja —Processen —Straffet —Jämförelse med medeltidsrätten Kapitel VI. Systematiken 100 Dekalogen, Summa legis longobardorum och ASun Skånerätten och svensk lag Kapitel VII. Äktenskapet 107 Mosaisk rätt —Romersk rätt —Två typer av äktenskap —Äktenskapshinder —Förlovningen — Skilsmässa —Sammanfattning —Langobardisk rätt —Kyrklig rätt —Aktenskapshindren — Svensk rätt —Giftermålsavtalet —Hemgift och morgongåva —Bröllopet —Vigseln —Sammanfattning—Sammanfattande jämförelse Kapitel VIII. Arvsrätten 120 Utomnordisk rätt 120 Mosaisk rätt —Justiniansk rätt —Den äldre langobardrätten —Lombardan —övriga Leges Nordisk rätt 123 östsvensk och dansk rätt —Västsvensk och norsk rätt —Södermannalagen och landslagen — Sammanfattande kommentar —”Birger jarls arvslag” —Dotters arvsrätt —Sammanfattning Kapitel IX. Byalaget 130 Receptionen —Myndigheternas bötesrätt vid sakskador —Utomnordisk rätt —Skånerätten — Själländsk rätt —Jutalagen —Sammanfattning dansk rätt —Norsk rätt —De centrala svealagarna — Östgötalagen —Västgötarätten —Sammanfattande kommentar —Gärdning samt bro- och väghållning —Dansk rätt —Norsk rätt —Sammanfattning—Svensk rätt —Sammanfattning och slutsatser Kapitel X. Stöld 146 Definition —Allemansrätten —Stöld som social kategori —Bevisningen i mosaisk, romersk och kontinental rätt —Bevisningen i nordisk rätt —Bar gärning —Husundersökning—Ledande av gods —Misstanke —Påföljden i mosaisk, romersk och kontinental rätt —Påföljden i nordisk
11 rätt —Kreaturs- och åkerstöld —Kyrkostöld—Hästlån —Allmänna åligganden och enskild förlikning —Hemul —Bevis för laga åtkomst —Östgötalagens regler jämförda med annan rätt — Sammanfattning Kapitel XI. Exekutionen 161 Mosaisk, romersk och kontinental rätt —Intressekonflikten—Tredskoprocessen i nordisk rätt — Exekutionen i nordisk rätt —Sammanfattning Kapitel XII. Brott på herreplanet 174 Fejdbrotten i nordisk rätt —Maktskalan för fejdbrotten —Förhållandet urbotamål-bötesmål — Fördelning av böter och konfiskerat gods —Bevis och påföljd i svensk rätt —Brott mot enskild person —Landsförräderi och dråp på rätt herre —Sammanfattning —Edsöreslagarna —Husägarens rätt —Rekvisitet föregående fiendskap —Luckan i svealagarnas edsöre —Omfånget av kategorin edsöresbrott —Processen —Edsöresrättens senare utformning—Sammanfattning edsöret —Sammanfattning Kapitel XIII. Ättböter 193 Kontinental rätt —Nordisk rätt —Sammanfattning och slutsatser Kapitel XIV. Våda och vilja 199 Mosaisk, romersk och kontinental rätt —Receptionen —Svensk rätt —Sammanfattning Kapitel XV. Furstemakt och biskopsmakt 204 1. Kungaval och prästtillsättning 206 Norsk rätt —Svensk rätt —Tillsättning av präst i de svenska lagarna IL Domsmakt och bötesrätt 213 Jutalagen —Norsk rätt —Svealagarna. Biskopens rätt — Kungens rätt —Tingordningen och makten över ederna —Landslagen —Östgötalagen —Tiohärads kyrkorätt —Sammanfattning och slutsatser IIL Dulgadråp och danaarv 232 Mosaisk och kontinental rätt —Husägarens ansvar i svensk rätt —Regale och tredelad bot — Danaarv —Sammanfattning och slutsatser Kapitel XVI. Sammanfattning och slutord 237 Uppgiften —Källorna till de svenska medeltidslagarna —Lagarnas inre textförhållanden —Tillkomsten av hsB av Södermannalagen —Dateringen av Östgötalagen —Maktstrukturen —Sammanfattande jämförelse—Gammal och ny teori —Slutord
12 Noter och utredningar 255 Kapitel I 255 Kapitel II 256 Kapitel III 260 Kapitel IV 262 Förhållandet mellan Skånelagen och ASun 263 Den tryckta utgåvan av Upplandslagen 264 Kapitel V 271 Kapitel VI 273 Kapitel VII 274 Kapitel VIII 277 Kapitel IX 279 Rättlösa 279 Kapitel X 282 Gortjuvnad 282 Kapitel XI 285 Östgötalagens historik angående nåmrätten 286 Kapitel XII 288 Det s.k. Alsnöfrälset 288 Kapitel XIII 294 Kapitel XIV 295 Kapitel XV 296 Kungavalet vid Mora sten 296 Tabeller Jämförelse av bysaker i Mose lag-VgL 302 Jämförelse av bysaker i kontinental rätt, Skånelagen och Upplandslagen 303 Brott mot person i svensk rätt. Bötesmål 308 Edsöresbrotten 311 Urbotamål i svensk rätt exklusive edsöresbrotten 313 Dansk rätt 315 Norsk rätt 316 Våda och vilja i svensk rätt 317 I II III IV V VI VII VIII
13 Käll- och litteraturförteckning. Förkortningar 318 Exkurs. Den s.k. Dalalagen. 321 Noter till Exkursen 330
: 7 i' % i'- \ .^-1. i p > i ' ■ -li*. : I . ^*-1' K'*- _4
KAPITEL I Mål och metod Uppgiften Huvuduppgiften för detta arbete är att använda de svenska medeltidslagarna som källor till det politiska skeendet under den tidsperiod, då de fick sin slutliga avfattning. Detta är en uppgift somrättshistorikerna inte tidigare har ställt sig. Utgångspunkten är följande tanke: Våra medeltidslagar har i sin nuvarande form tillkommit vid en bestämd tidpunkt och därmed i en bestämd politisk och social situation. Moderna lagar kan ses som kompromisser mellan stridiga intressen. Jag utgår från att så var fallet även med den medeltida rätten. Redan en hastig blick på innehållet i de svenska lagarna bekräftar riktigheten i denna förutsättning. Den största delen av bestämmelserna gäller kungaval, beskattning, försvar, domsmakt, process, bötesfördelning och äganderätten till fast egendom. Med den kännedom vi har om den politiska historien och de stora privilegiestriderna vore det orimligt att anta att de dominerande skikten i samhället skulle ha förhållit sig passiva till hur sådana bestämmelser utformades. Som kvarlevor av sin tillkomstsituation bär lagarna vittne omden då rådande samhälleliga maktstrukturen. Genomen analys av maktstrukturen i lagarna får vi kunskap omde krafter somframbringade dem. De nordiska lagarna utgör emellertid slutprodukten av en lång rättsutveckling. Tidigare forskning förklarade i enlighet med historiska rättsskolans idéer de stora likheterna mellan äldre kontinentala lagar och nordisk rätt med teorin om en forngermansk ”urrätt”, från vilken de olika ”dotterrätterna” skulle ha utvecklat sig. Utvecklingen skedde med olikahastighet, varför till tiden sena lagar som de nordiska kunde förklaras stå på ett ursprungligt stadium. När teorin omurrätten attackerades övergick man på sina håll till förklaringen att likheten berodde på likartad samhällsutveckling. Däremot har man konsekvent undvikit att förklara likheterna med reception - annat än när det gäller sådant somidentifierats som senare kunglig eller kyrkligrätt. Men att det mesta av innehållet i de nordiska lagarna är recipierat, det har man inte kunnat eller velat föreställa sig. Trots mycken kritik av många äldre forskningsresultat inte minst från tyska forskare har man heller aldrig i grunden ifrågasatt den historiska skolans källsyn. Att uppge tanken på en ”germansk” rätt som grundstomme i medeltidslagarna, det tycks ha jämställts med nationellt självmord. Enligt min teori är den mosaiska rätten grunden för all västerländsk rätt. De
16 svenska medeltidslagarna består i allt väsentligt av recipierat gods, från äldre kontinentala lagar, de s.k. Leges harharorum, och/eller direkt från romersk och mosaisk rätt. Jag använder av praktiska skäl överlag termen reception, även om den är mindre lyckad i de fall där bibeln varit den direkta förlagan. Att säga att Mose lag ligger till grund för den västerländska rätten är något helt annat än att påvisa punktvisa inflytanden därifrån. Detta har redan gjorts av flera tidigare forskare. Och för senare rätt har man allmänt påvisat ett sådant inflytande.* Men enligt min teori är alltså redan de äldsta västeuropeiska lagarna alltigenomformaterade av mosaisk och mosaisk-romersk rätt. Det existerar ingen rättsdualismi den gamla meningen. Kyrkans inflytande gör sig ingalunda gällande först på ett senare stadium, omformande den äldre rätten. Kyrkan och bibeln utgör tvärtomgrunden och början till all västerländsk medeltida rätt. Den somvill använda de svenska lagarna somhistoriska källor står alltså inför en dubbel uppgift. Innan en analys av maktstrukturen i lagarna för en bestämd tidpunkt kan påbörjas, måste man åtminstone i stora drag ha klart för sig den äldre rättsutvecklingen och därmed ”källorna till källorna”. Den äldre teorin är ohållbar. Vad som fordras är alltså ingenting mindre än en ny teori om källorna till de svenska medeltidslagarna. Den ursprungliga uppgiften utvidgas därmed ofantligt. Enkelt uttryckt kan man säga att målet för denna avhandling är att svara på frågan varför de svenska medeltidslagarna ser ut somde gör och vad de säger oss omde krafter somframbringade dem, både under den tidigare rättsutvecklingen och vid tidpunkten för slutredigeringen. Det gäller alltså att identifiera lagarna, en normal process när ett material ska användas somkälla, blott att detta här innebär en ovanligt komplicerad uppgift. Jämförelsens begränsningar Jämförelsen med annan rätt när det gäller maktförhållandena har nödvändigtvis blivit ofullständig och haltande. Det stora hindret för en fullständigare analys har legat i avsaknaden av relevanta forskningsresultat på dessa områden. Mina jämförelser med grannländernas lagar lider av denna grundläggande brist. Därtill kommer att Danmark och Norge har mycket mer rättsligt material på andra håll än i lagböckerna jämfört med Sverige. Men också vi kan ha områden som reglerats utanför lagböckerna, exempelvis när det gäller förhållandet till kyrkan. Norska kristenrätter reglerar således människors privata liv in i detalj, med ät- och arbetsförbuden så utformade att det måste ha krävt en ingående kontroll av familjelivet för att få ut böterna till biskopen, tom amningstidens längd fixeras. Svenska liksom danska lagböcker saknar motsvarande bestämmelser. Andra så gott somoreglerade områden är för dansk rätts del äktenskapet medan norsk och svensk rätt har utförliga bestämmelser omdetta. Eftersom min uppgift är att undersöka de svenska lagarna som källgrupp borde en uttömmande jämförelse med grannländerna börja med en undersökning av hur
17 normerna fixerats, om det skett i lagböcker eller på annat sätt. Men en sådan utvidgning av uppgiften vore praktiskt omöjlig. Med dessa reservationer har jag ansett det värdefullt att göra jämförelser på vissa centrala punkter mellan svenska lagar och grannländernas för att få perspektiv på våra förhållanden. Anknytning till annanforskning Den teoretiska grunden för detta arbete uttalade jag redan 1972 i min doktorsavhandling ”Rechtsgeschichte als Wissenschaft und Politik”. Jag konstaterade att en modern undersökning inte som den hittillsvarande forskningen kunde utgå från den historiska skolans idéer. ”Die Gesetze sind keine Uberbleibsel aus dem Leben der Völker... Die Gesetzbiicher sind politische Dokumente, sie sind das Ergebnis eines Kampfes zwischen verschiedenen Machtgruppen im Staat, das sich bei einer bestimmten Gelegenheit in der Gesetzgebung niederschlägt. Allein in diesemSinne sind sie Uberbleibsel”.^ Med denna nya källsyn kommer lagarna sommaktinstrument att stå i centrumför forskningen. Året därpå kom ”Handbuch der Quellen und Literatur der neueren europäischen Privatrechtsgeschichte” ut av trycket. I verkets första del presenterade historikern Armin Wolf en plan för en historia omden världsliga lagstiftningen från det tolfte till det femtonde århundradet, alltså de framväxande territorialstaternas lagstiftning, med följande programförklaring: ”Es erscheint als Aufgabe weiterer Forschung, systematisch vergleichend festzustellen, welche Sozialgruppen jeweils hinter bestimmten Gesetzen standen, wer sie befördete, wer dagegen protestierte und welche politischen, wirtschaftlichen und geistigen Verhältnisse darin ihren Ausdruck fanden. Unabhängig davon, ob die Gesetze auch wirklich iiberall angewandt wurden, sind sie auch als Äusserung von Vorstellungen und Programmen Dokumente von höhemInteresse. Det parallella i våra framträdanden är ett tecken på att tiden är mogen för en helt ny inriktning av den rättshistoriska forskningen ommedeltidslagarna. Tyvärr har Wolfs insats stannat vid en översiktlig planering. En samtidigt bedriven forskning på några väsentliga avsnitt av den kontinentala lagstiftningshistorien hade varit av oskattbart värde för den nordiska. Men Wolfs arbete ger i sig ändå mycket genom översikten av formalia vid lagstiftningen och genom sammanställningen av befintligt källmaterial. Framför allt har det för mig betytt en bekräftelse på att jag var på rätt väg. När det gäller lagstiftningshistoria har man somWolf framhåller tidigare så gott som enbart inriktat sig på att analysera ideologierna.■* Detta är ett väl genomarbetat forskningsfält, vars resultat jag i fortsättningen förutsätter sombekanta. Av utrymmesskäl kommer jag inte att göra några hänvisningar till dem i detta arbete. ”3 2
18 Wolfs redogörelse för källmaterialet bygger emellertid på vad den traditionella rättshistorien åstadkommit. För svensk rätts del kan jag konstatera fortlevandet av det gamla påståendet att landskapslagarna muntligt traderats under flera århundraden, innan de nedtecknades på 1200- och 1300-talen.^ Wolf ifrågasätter alltså inte den gamla källteorin. För analysen av den kontinentala lagstiftningen under hög- och senmedeltid spelar den gamla källteorin emellertid inte samma roll somför den nordiska. I början av denna period hade kontinenten redan lagar sedan ett halvt årtusende tillbaka. Den senare lagstiftningen hade därmed redan en lång, skriftlig traditionshistoria bakomsig. I Sverige har vi inga säkert daterade lagar förrän omkring år 1300. Norska och danska lagar tillkom i sin nuvarande fattning på 1200-talet, några kyrkorätter under senare hälften av 1100-talet. Det finns spridda data om rättsliga förhållanden i urkunder men mycket litet äldre än från 1100-talet. Där Wolf kan börja sin lagstiftningshistoria för kontinenten, där börjar alltså vår rättshistoria över huvud. För att ha en fot att stå på när vi analyserar de svenska lagarna som politiska instrument måste vi alltså börja med att klargöra deras traditionshistoria. Det gör min uppgift betydligt mer komplicerad än den wolffska planen. Receptionsteorin Receptionens två huvudfaser Jag uppdelar receptionen i två huvudfaser. Enligt det resultat jag kommit fram till daterar sig de första skrivna lagarna i Sverige från den tid då kyrkan på allvar etablerade sig här och med detta inleds den första receptionsfasen. Prästen har inskärpt Guds bud så somde framträder i Dekalogen, och erinrat omböndernas skyldighet mot kyrkan. Men mycket snart måste skriftliga överenskommelser ha tillkommit. Skånska kyrkorätten får stå som exempel på innehållet i denna äldsta nordiska lagstiftning. Detta äldre lagskikt innehåller också en tämligen omfattande straffrätt med tillhörande processuella regler, byggd på mosaisk och kontinental rätt. Skånelagen får exemplifiera detta. Bestämmelserna gäller både personskador och sakskador, de senare främst rörande förhållandena inombyalaget. Dessutom måste tidigt regler för arv och egendom ha tillkommit sommotvikt mot kyrkans krav på donationer. Det är detta äldsta skikt som den traditionella rättshistorien anser vara ”forngermansk rätt” och som skulle ha traderats muntligt i århundraden. Anders Sunesens verksamhet placerar jag i slutet av denna äldre period. Hans studier i Bologna har resulterat i en del förändringar på civilrättens område enligt romerskrättsliga förebilder^ men han måste också ha kommit i kontakt med lombardisk rätt.
19 Under 1200-talet sker sedan stora förändringar inomden kanoniska rätten, bland annat avskaffas gudsdomarna och inkvisitionsprocessen börjar utbildas. Detta får stor betydelse även för den världsliga processlagstiftningen. Vidare skärps straffen med den s.k. fridslagstiftningen, vilken har förebilder på kontinenten. Det är först med dessa förändringar i nordisk rätt somden äldre forskningen börjar tala omreception. Denna ”andra reception” är väl dokumenterad och i fortsättningen förutsätter jag den sombekant. Receptionsvägarna Förbindelsen mellan kontinenten och Norden går tillbaka till missionstiden. Missionering i Danmark ingick i den karolingiska och ottonska politiken. Den kyrkliga koloniseringen av Norden skedde huvudsakligen genom HamburgBremen-stiftet, i konkurrens med engelska biskopar. Under 1000-talet upprättas ärkebiskopsstolen i Lund, vars innehavare sedan blir hela Nordens primas. Ärkebiskop Assar gör denna stad till ett lärdomssäte med ett eget scriptorium och ett för nordiska förhållanden omfattande bibliotek. Han har sannolikt också varit aktiv vid uppbyggnaden av de svenska biskopsstiften.^ Den äldre receptionen räknar jag tidigast från denna tid. Norden hade visserligen haft en tämligen omfattande kontakt med kontinenten också tidigare, men det administrativa underlaget för en sådan kulturförmedling måste då ha varit klent. Det är rimligare att förutsätta att en lämplig apparat byggdes upp först med den katolska kyrkans definitiva seger i Norden. Under det följande århundradet hade Danmark politiskt och kyrkligt nära kontakter med kontinenten. Ärkebiskop Eskil vistades mycket i Frankrike, bland annat i klostret i Clairvaux, varifrån den handskrift av lombardisk rätt härstammar, somjag kommer att använda somjämförelsematerial. Eskil var en stor klostergrundare och införde bland annat cistercienserorden i Norden. Munkar från denna orden stationerades i svenska kloster som Alvastra och Nydala.^ Det är också via klostren med deras handskriftsproduktion somreceptionen måste ha skett. Och jag räknar med att den för svensk rätts del har gått över Lund. Det är uppenbart att Sverige vid den tiden låg långt efter Danmark, kulturellt och administrativt, vilket yttrade sig i den kyrkliga andrarangsställningen. Denna tes kommer att beläggas genom en jämförelse av systematiken i den lag, som senare gick under namnet Skånelagen, samt svensk provinsrätt. Beläggen. Teknik och underlag. Receptionen under den första fasen kommer att beläggas på samma sätt som man tidigare har visat receptionen under den andra: genompåvisade likheter.
20 Som kommer att demonstreras under avhandlingens gång är det delvis fråga omfullständig överensstämmelse mellan lagarna. Man måste visserligen anta en viss, grundläggande likhet mellan bibelns agrarsamhälle och det medeltida västerländska liksom mellan kontinentala och nordiska samhällsförhållanden i senare tid, men detta kan inte förklara dessa i detalj gående paralleller. Denna likhet i samhällenas basförhållanden utgör istället en av förutsättningarna för receptionen. Den som vill förneka receptionen åligger det att visa, att någon annan förklaring är sannolikare än denna. När det gäller receptionen av äldre kontinental rätt har jag begränsat jämförelsematerialet till de två mest betydande lagsamlingarna, Lex Visigothorum och Lombardan. Bägge har haft direkt betydelse för kyrkan, framför allt den sistnämnda.^ Enligt min teori har det huvudsakliga inflytandet på nordisk rätt skett via den lärda bearbetningen av langobardisk rätt. De påtagliga likheterna mellan äldre langobardiska lagar och nordisk rätt är i och för sig uppmärksammade av den äldre forskningen men man förklarade dem då med teorin om urrätten. Att jag har valt dessa lagar som jämförelseobjekt betyder emellertid inte att jag vill belägga ett nödvändigt samband mellan just dem och nordisk rätt. Att göra det stöter på avsevärda svårigheter. Det skulle betyda att man måste utesluta alla andra tänkbara möjligheter, vilket i sin tur förutsätter en helt annan källsituation än den rådande. En nordisk lagredaktör hade närmast oändliga möjligheter att göra utdrag ur olika lagar. Sammelhandskrifter var vanliga på kontinenten, med hela lagar sida vid sida, eller utdrag ur skilda lagar sammanställda. Även en ursprunglig text och dess bearbetade form kunde förekomma i samma handskrift, somden äldre langobardrätten och dess äldsta kända systematisering, Concordia, vilka tillsammans med fyra andra Leges finns i en handskrift från 900-talet från klostret i Fulda. Det är också fråga om likheter som i en eller annan formgår igen i de flesta kontinentala lagar. Av praktiska skäl har jag dessutom uteslutit angelsachsiska lagar och det är väl känt att också här finns likheter med nordisk rätt. Den lombardiska rätten, som är det huvudsakliga jämförelsematerialet, tjänar i min undersökning istället som det bästa jämförelseobjektet som jag har funnit. Lex Visigothorum har jag medtagit för att ge ytterligare ett exempel på den kontinentala lagstiftningen för byn och arbetet där. Den reception jag vill belägga gäller den ”världsliga” rätten. Denna gällde för lekmän och för kyrkans förhållande till det världsliga samhället. Uttrycket är missvisande, eftersom det leder tanken till att denna rätt stod i motsättning till den ”andliga” rätten. Den äldre teorin förutsätter också en sådan motsättning fram till högmedeltid och den ”andra receptionen.” Såtillvida fanns givetvis en skillnad som kyrkan hela tiden arbetade på sin interna rätt, byggd på bibeln och konsiliebeslut av olika slag fram till Gratianus och den följande perioden av påvlig lagstiftning. Denna rättsutveckling finns dokumenterad i gängse
21 handböcker och kommer inte att annat än undantagsvis beröras här. Det väsentliga är att konstatera att det inte finns någon principiell motsättning mellan ”världslig” och ”andlig” rätt. Kyrkan var från första början medskapande i den världsliga lagstiftningen jämte kungen. Bägge systemen ryms inomsamma teokratiska stat och har ytterst samma grund, nämligen bibeln. Maktstrukturen Definition Med maktstrukturen i en lag menar jag det förhållande sområder angående rättigheter och skyldigheter mellan den enskilde, alternativt byalaget, och myndigheterna samt mellan de senare inbördes. De uppgifter somde svenska medeltidslagarna tillhandahåller i det avseendet gäller huvudsakligen bötesrätten, domsmakten och rättigheterna vid processen. Skatterna är reglerade i svealagarna men inte i Ostgötalagen och landslagen och därmed saknas möjligheten att jämföra skattetrycket mellan äldre och yngre lagar. Däremot har jag jämfört andra prestationer, somgärdes-och broskyldigheten. En särskild plats intar de statsrättsliga partierna, som behandlar val av konung och dennes rättigheter och skyldigheter. Dessa bestämmelser finns i Upplands- och Södermannalagarna samt i landslagen. Aktörerna Lagarna måste analyseras utifrån de personer eller grupper av personer somdär uppträder som subjekt för rättigheterna, oavsett vad vi ur andra källor vet om bortförlänade bötesrättigheter och om maktgrupper kring personerna ifråga. Här talas alltså endast om ”kungen” och ”kyrkan”, alternativt ”biskopen”, som centrala myndigheter. För att dra slutsatser omvilka personer somdöljer sig bakom dessa begrepp måste vi gå utanför lagmaterialet. På lokalplanet finns fler myndighetspersoner med delvis olika funktioner i skilda lagar. Svealagarna har länsmannen och domarna och Ostgötalagen häradshövdingen. Den lokala enheten är häradet/hundaret. Källorna ger inte tillräckliga uppgifter för att förhållandet mellan dessa myndigheter och lagmannen klart ska kunna anges. Lagmannens ställning framstår dessutom som helt olika i svearätten och Ostgötalagen. I de centrala svealagarna utgör lagmannens domen överklagningsinstans vid alla tvister angående lagligheten i en förd process. I processen i övrigt förekommer han inte och han har heller ingen angiven del av böterna. Hans maktposition framträder främst i bestämmelserna
22 omkungavalet. I Östgötalagen däremot uppträder lagmannen i straffprocessen som ersättare för kungen. Denne har samtidigt här nått en position somöverdomare i alla mål, vilket han inte har i de centrala svealagarna men väl i landslagen. När jag i fortsättningen talar om lokalmyndighet så avses ledarna av häradet/hundaret. Den enskilde är en jordägande, fri man. Andra befolkningsgrupper är inte aktuella här. I de svenska lagarna benämns han vanligen bonde. I Upplandslagen stadgas följande: ”Den vare bonde somorkar utgöra skeppsvist och spannmål, den som ej orkar det vare legodräng och utgöre 4 örtugar om året”." Landbor är i svensk rätt jämställda med egna brukare. Bonden är alltså en skattebetalande jordägare. Med undantag för några bestämmelser om hedersböter i Östgötalagen görs emellertid inte någon social skillnad på mansboten i svensk rätt i likhet med dansk men i motsats till norsk rätt. Av denna jämlikhet får inga slutsatser dras till någon jämlikhet i samhället. Svensk och dansk rätt erbjuder istället möjlighet att få ut en högre mansbot genomatt dessa lagar har fejdrätten kvar. Målsägaren kan därmed avstå från de i lagen angivna böterna och med maktspråk tvinga fram betydligt mer. En sådan rätt praktiserades naturligt nog främst av adeln. Vanliga bönder hade varken tid eller råd med fejder. I norsk rätt finns däremot ingen fejdrätt. Här konfiskerar kungen istället brottslingens egendom, varav målsägaren sedan får sin rätt. Mansboten till målsägaren blir därför en affär mellan honom och kungen. Inte heller finns i nordisk rätt som i viss kontinental någon skillnad efter ståndstillhörighet på de eder somär föreskrivna. Den sociala skiktningen i svensk rätt märks istället indirekt, genom att vissa böter är så höga att endast mycket förmögna personer kan ha haft råd att betala dem. Lagstiftningen har alltså haft dessa som målgrupp. De mindre brotten å andra sidan gällde huvudsakligen böndernas arbete inombysamfälligheten. Jag har därför gjort en uppdelning av brotten i handlingar på herreplanet och handlingar på byplanet. Denna indelning är alLså gjord för att möjliggöra en avgränsning av de sociala grupper, somhar gjort sig gällande vid tillkomsten av de olika lagpartierna. Jämförbara med de höga bötesmålen är urbotamålen, där brottslingens hela egendom konfiskeras. Denna lagstiftning kunde användas för att politiskt krossa oppositionella element. Det var med andra ord inga vanliga bönder som var kungens motpart vid exempelvis edsöreslagstiftningen. Att denna sedan i princip gäller också för den vanlige bonden är en annan sak. För maktstrukturanalysen räknar jag alltså med de centrala myndigheterna kung och biskop, de lokala länsman och häradshövding samt jordägarna som bärare av rättigheter och skyldigheter. I vissa fall är det istället byalaget som kollektiv som står som part mot myndigheterna eller mot den enskilde medlemmen.
23 Aktörernas roller Den enskilde jordägaren kan uppträda antingen som kärande eller som svarande i en rättegång. Som kärandepart ligger det i hans intresse att själv kunna initiera rättegången, alltså att enskilt åtal gäller, och att uppbära största möjliga andel av de utdömda böterna. Somsvarandepart ligger det i hans intresse att ha största möjliga chans att värja sig och att påföljden blir så lindrig sommöjligt. Saken kompliceras av att han, om han inte själv är part i en rättegång, kan vara en del av den dömande myndigheten genom att sitta i en nämnd. Därigenom kan han få del i utdömda böter. När det gäller den enskilde jordägaren har jag emellertid bortsett från denna dubbla roll. Som medlem av nämnden kan han visserligen få del i häradets böter men samtidigt är han underkastad straffansvar för sitt domslut och likaså för vägran att sitta i nämnd. Fullgörandet av denna funktion framstår mera som en plikt än somen rättighet. Den enskilde jordägarens intressen måste alltså ha koncentrerats till hans roll som part i en rättegång. Han är ”producent” av böterna. Det är genom hans brott mot de satta normerna som myndigheterna materiellt förmerar sig. På samma sätt ökar deras inkomster genom att hans andel som ”konsument” av böterna minskas till förmån för dem. Någon intressemotsättning när det gäller den enskildes skilda roller som kärande- och svarandepart anser jag inte att man behöver räkna med. Den egentliga motsättningen finns mellan den enskilde och myndigheterna. Uttrycket ”den enskilde” hänför sig till situationen vid rättegången. Socialt räknar jag med de ovannämnda två grupperna, som här schematiskt kommer att benämnas ”herrar” och ”bönder”. Myndigheternas strävan att öka sina bötesinkomster kan ske på två vägar. Dels kan de öka antalet fall då de blir bötesberättigade och därtill skärpa bötesskalorna, dels kan de försvåra för den anklagade att värja sig. Med straffskärpning följer redan i och för sig en försämrad värjningsrätt, eftersom denna enligt en allmänt tillämpad princip i västerländsk medeltidsrätt är en funktion av brottets svårighetsgrad, vilken uttrycks i straffet. Vid vissa brott skärps emellertid kraven på den anklagades värjningsmöjligheter så att misstanke jämställs med bar gärning. Jag utgår alltså från antagandet att myndigheter och enskilda har agerat i enlighet med sina intressen när det gäller process och påföljd. Målet för den enskilde somsvarande har varit att i största möjliga mån skydda liv och egendom, för den enskilde målsägaren att få största möjliga materiella utbyte i konkurrens med myndigheterna och dessa att skaffa sig så stora inkomster som möjligt. Kontrollen över processen är central för utgången av målet. Hur processrätten utformas utgör därför en central del av maktanalysen. Denna strid ommakten måste förstås i sin historiska situation, den teokratiska medeltida staten. Det förtjänar att upprepas, att när jag i fortsättningen talar
24 om ”andlig” och ”världslig” lag etc, så är detta endast markeringar för vissa konkreta skillnader inomsystemet. Detta hade sin rot och sin sanktion i Guds lag uttryckt i bibeln. Maktinnehåll och juridiskform Om man nu utgår från att praktiskt taget allt i den svenska medeltidsrätten är resultatet av skriftlig reception, hur kan man då av dessa lagar avläsa maktförhållandena i det svenska samhället? Här är det nödvändigt att metodiskt skilja mellan en lags maktinnehåll och dess juridiska form. Med lagens maktinnehåll menar jag då det som har varit betydelsefullt ur maktsynpunkt och som därför blivit föremål för strid. Gäller det böter utgår jag från att striden gällt storleken och fördelningen av dessa. Däremot kan frågan om hur man skulle beräkna böterna, omman skulle utgå från mansboten eller från någon annan skala, inte rimligen ha varit något större stridsämne. Det räknar jag som en formfråga. I andra fall var förhållandena så givna med religionen att de inte var förhandlingsbara. Det gäller bevisningen, som är grundad i den kristna eden, i äldre rätt alternativt gudsdomen. Den maktstrid somhar utspelat sig har utgått från dessa givna storheter och då gällt exempelvis vilka som ska ha rätt att gå värjemålsed och hur den ska se ut, och vilka som måste underkasta sig gudsdom. När de nya reglerna kom med utökad rätt för käranden att överbevisa en misstänkt med vittnen, måste striden ha gällt i vilkafall denna bevisning skulle anses tillräcklig och i vilka fall den anklagade fick behålla rätten att gå värjemålsed. Gränsdragningen maktinnehåll-juridisk formhar det praktiska syftet att hålla isär två företeelser av olika karaktär. En lags maktstruktur återger i princip läget vid en konkret historisk tidpunkt, den då lagen fick sin huvudsakliga gestalt, sådan vi känner den. Den juridiska foim^^n däremot återger en tradition, somkan föras långt tillbaka i tiden. Man kan också uttrycka saken så att bitarna har funnits före den aktuella lagredaktionen men kombinationen av dem är ny genom dess tillkomst. Den juridiska formtraditionen kan alltså betraktas i ett tidsperspektiv. Den kan därmed användas i daterande syfte. Här kommer ett grundläggande tolkningsproblemi dagen, somsträngt taget är olösligt, nämligen vilket förhållande som man ska anta har förelegat mellan det sakliga innehåll, som parterna måste ha enat sig om vid de muntliga förhandlingarna, och det juridiska uttryck, som det överenskomna sedan fick. Eftersomde världsliga intressenterna i allmänhet måste antas ha varit analfabeter, måste den lärde redaktören ha fått en svårkontrollerbar betydelse för denna utformning. I varje fall kan insikten om detta problem förhindra förhastade slutsatser. Vissa lagpartier kan tyckas ha karaktären av skrivbordsprodukter. Men att en juridisk form förefaller alltför överarbetad betyder inte nödvändigtvis, att inte innehållet varit avsett att gälla i det stora hela.
25 I motsats till den juridiska formtraditionen gäller de maktförhållanden som en lag ger uttryck åt i princip endast för den tidpunkt då man enades omden. Upplandslagen kodifierades år 1296. Den avläsbara maktstrukturen gäller således för åren däromkring. Redan några år in på 1300-talet vet vi att det politiska läget har skiftat betydligt och år 1310 är riket delat. Under de oroliga förhållanden sområdde i Sverige liksomi hela Norden under högmedeltid kan man alltså endast räkna med en marginal på något tiotal år när det gäller att fastställa maktförhållandena. Metodisk utgångspunkt Min metod innebär ett förkastande av den gamla rättsinstitutsmetoden. Lagen har redigerats i ett sammanhang och det betyder att de olika delarna har ett inbördes samband, somgör att de måste ses i förhållande till varandra. Enligt den gamla metoden har det ansetts somsjälvklart att man kan bryta ut även delar av delområden, som t.ex. nämnden eller ”institutet erkännande” ur reglerna för bevisningen, och studera dem var för sig. Därmed har forskaren också kunnat plocka ut de delar av lagen som passar hans teori och låta resten vara. Det är alltså viktigt att fastslå det metodiska kravet på att källan ska studeras i sin helhet. Helt har dock inte detta krav kunnat uppfyllas. För att arbetet ska bli färdigt i rimlig tid har jag koncentrerat mig på de politiskt mest betydelsefulla partierna, som val av konung och därmed sammanhörande bestämmelser, biskopens rätt, fejdbrotten, brotten inom bysamfälligheten, straffprocessen samt rättsadministrationen, framför allt exekutionen. För att belägga receptionen särskilt har jag medtagit regler för giftermål och arv' samt tjuvnadsbrottet. Däremot har jag endast punktvis behandlat avtalsrätten och regler rörande äganderätten till fast egendom eller liknande enligt nutida terminologi civilrättsliga områden. Jag har emellertid inte funnit något i de uteslutna partierna som talar emot de resultat jag uppnått, och detta är det väsentliga i sammanhanget. Metodför att fastställa äldre och yngre lag I nästa kapitel ska jag ge konkreta exempel på hur den äldre teorin tänkte sig rättsutvecklingen och vilka kriterier somblev bestämmande för vad somskulle klassas som äldre eller yngre rätt. Vilka kriterier använder jag då själv i denna avhandling? En viktig del av metoden har redan berörts i samband med receptionen. Här gäller det alltså jämförelse mellan bevisligen äldre och yngre lagar. En annan situation inträder när det gäller jämförelser mellan två lagar sominte är datera-
26 de eller där endast den ena lagen är säken daterad. Ett sådant fall är förhållandet mellan Östgötalagen och svenska landslagen. Den nu allmänt omfattade ståndpunkten innebär att landslagen hämtat vissa bestämmelser från Ostgötalagen. Denna lag har tidigare enligt de traditionella kriterierna klassats somtillhörande ett äldre utvecklingsstadium. Det blir då självklart att landslagen tillhör ett senare skede. Enligt mina utgångspunkter kan inga politiskt och ekonomiskt viktiga regler ha överflyttats från en lag till en annan utan någon form av politiskt beslut. Mina resultat visar en mycket nära överensstämmelse mellan Östgötalagen och landslagen när det gäller maktpolitiskt mycket väsentliga områden. Min slutsats är att den kungliga maktapparat som demonstreras i dessa lagar inte kan återspegla helt skilda tidpunkter. Följaktligen måste lagarna ligga varandra nära i tiden. De likheter som finns beror på att Östgötalagen har anpassats efter landslagen, inte tvärtom. Hur motiverar jag då påståenden omäldre och yngre bestämmelser i samma lag, exempelvis att Upplandslagen visar tillägg i sin kyrkobalk? Utgångspunkten i detta och liknande fall är motsägande bestämmelser i lagen somsamtidigt gäller maktpolitiskt betydelsefulla saker. Jag har då antagit att det är mindre sannolikt att motsägelsen beror på slarvig redaktion eller av skrivaren på eget bevåg gjorda tilllägg. Vad som är senare lagstiftning framgår av en jämförelse med andra bestämmelser i samma lag och i andra lagar. Genomatt jag tillämpar samma maktpolitiska kriterier genomgående undviker jag adhocförklaringar. I några fall finns också i svensk rätt notiser omäldre lagstiftning, vilka måste källkritiskt behandlas somandra berättande källor. Normerna och verkligheten Vad kan man då från lagtexterna dra för andra slutsatser om samhället än vad somgäller de omedelbara maktförhållandena? Frågan är egentligen inte central för denna avhandling, men det har uppstått missförstånd om vad min teori leder till.'^Jag vill därför säga några ord omsaken. Allmänt gäller att normerna naturligtvis refererar till en social verklighet, annars skulle de vara meningslösa. I texter som tillkommit i en lagstiftningssituation kan vi utgå från att de omtalade sakförhållandena också i stort sett existerat. Det gäller exempelvis en rad bestämmelser i byggninga- och jordabalkarna, som hänför sig till byn och arbetet där. Av förbud och regleringar kan man också sluta till äldre förhållanden, exempelvis när det gäller skiftet. På samma sätt kan vi sluta att järnbörd faktiskt praktiserats genomdet upprepade förbudet häremot. Det finns många liknande exempel på helt korrekta slutsatser från normerna till praxis.
27 Men det finns också fallgropar. En har berörts ovan och gäller den legala jämlikheten ifråga ommansboten. En annan utgörs av en faktor, somförsummats i traditionell forskning, nämligen juristernas avgörande roll vid utformningen av lagarna. Rättshistorien har i alla tider främst varit en sak för jurister och därmed har den paradoxala följden blivit att just dessa av alla fackmän kommit att försumma den juridiska formtraditionens betydelse. Ett paradexempel på detta är arvsrätten. För den traditionella forskningen utgör våra medeltida arvslagar en sedan århundraden ackumulerad folklig sedvanerätt, med vars hjälp man kan rekonstruera samhällets utveckling. Vårt system jämförs till sin tillkomst med de skriftlösa folkens. Jag återkommer till detta i nästföljande kapitel, som mera ingående behandlar den äldre teorin. Därav framgår att detta synsätt fortfarande är gångbart. I ett särskilt kapitel om arvsrätten ska jag sedan visa i vilken eminent grad som arvslagarna är juristskapade system. Det fordras alltså först och främst en någorlunda ingående kunskap om”källorna till källorna”, innan man kan använda medeltidslagarna sommaterial för samhällsbeskrivningar. Därnäst fordras att man rätt kan värdera de bestämmelser man tänker använda, vilket betyder kännedomomlagen i övrigt. Det tredje steget Om receptionsanalysen är det första steget och maktstrukturanalysen det andra, så kan som det tredje steget betecknas uppgiften att foga in det vunna resultatet i dess historiska ram. Den skulle bestå i att med hjälp av annat källmaterial som diplomen och genomanalys av den politiska situationen söka att närmare ange tillkomstdatum för de odaterade lagarna och för huvudhandskrifterna av de daterade. Detta vore av särskilt värde för en lag somÖstgötalagen, som jag radikalt omdaterar i relation till övriga svenska lagar. Men genomatt de första två stegen blivit så tidsödande att ta, så finns inget utrymme för det tredje inomramen för denna avhandling. Källmaterialet Förutsättningenför dess användning Förutsättningen för en analys av maktstrukturen i de svenska lagarna är att dessa har tillkommit i en lagstiftningssituation, dvs att de varit avsedda att tilllämpas i praktiken. De får alltså inte vara rena skrivbordsprodukter. I och för sig finns ingen anledning misstänka att så varit fallet med någon svensk medeltidslag. Men för vissa lagar, framför allt västgötalagarna, gäller att det är så
28 stora problem med deras tillkomsthistoria, att de inte kan behandlas inom ramen för denna undersökning. Jag har därför begränsat huvuddelen av arbetet till ett kärnparti, bestående av Upplandslagen, Södermannalagen, Östgötalagen och den äldre landslagen. De två förstnämnda lagarna är kodifierade, jag benämner dem ibland ”de centrala svealagarna”. Magnus Erikssons landslag saknar formell kodifikation men uppfyller i övrigt villkoren. Östgötalagen visar på ett tydligt sätt maktkampen mellan kung och biskop. Redan detta förhållande indicerar att lagen måste ha varit resultatet av en uppgörelse mellan dessa myndigheter. I texten hänvisas också direkt till lagstiftning i speciella frågor, som stadgandet i Gloholmarna.'^ Det är därför skäl att anta, att också denna lag tillkommit i en lagstiftningssituation. Övriga svenska lagar bildar en yttre krets. Jag använder demi sådana fall, där de har uppgifter av betydelse för jämförelsen av den inre kretsens lagar. Där inget annat sägs avses med termen landslagen den äldre versionen. Skånska kyrkorätten har enligt egen uppgift tillkommit som ett avtal mellan biskop och bönder. Jutalagen och den norska landslagen fyller likaledes villkoren att ha tillkommit i en lagstiftningssituation. Av grannländernas lagar är det främst dessa som har använts som jämförelseeobjekt när det gäller maktanalysen. Isländsk rätt är inte alls beaktad. Uttrycket ”nordisk rätt” avser således endast de skandinaviska lagarna. Avsaknaden av original Ingen av de lagar som ingår i undersökningsmaterialet — möjligen med undantag för den yngre svenska landslagen — finns bevarad i original. De undersökta huvudhandskrifterna av provinslagarna är tillkomna tidigast under förra hälften av 1300-talet enligt Schlyters datering, som här har följts eftersom modernare paleografiska analyser saknas.'■* Det betyder en ytterligare komplikation av den uppgift jag ställt mig. Den genomgående bristen på original föranleder frågan, vilka krav som ska ställas för att en handskrift ska klassas som ett sådant. Det är möjligt, kanske också sannolikt, att det i varje fall på svenskt område inte förekom formellt auktoriserade exemplar av lagarna. En jämförelse med annan rätt kan ge perspektiv på frågan. Lex Visigothorum är egentligen samlingsnamnet på en rad västgotiska, kungagivna lagar. I ett fall vet man att ett undertecknat exemplar, förvarat i skattkammaren, tjänade som riktgivare. De avskrifter somgjordes måste vidimeras av en särskild tjänsteman och domarna ålades att förstöra alla äldre versioner av lagen. Dessa föreskrifter tyder på förekomsten av långtgående kontrollmöjligheter för de styrande i det västgotiska riket. Något liknande har knappast funnits i Sverige under den aktuella perioden. Fråga är omman ens försökt att skapa en sådan ordning.
29 Min undersökning har visat att det finns tillägg till Upplandslagens kyrkobalk, som betydligt utvidgar biskopens makt. Liknande gäller andra lagar. Jag har funnit att Ostgötalagen har omredigerats på ett sent stadium, tidigast kring mitten av 1300-talet. Södermannalagen är daterad till 1327 men ändringar har också här gjorts vid en senare tidpunkt. Ändringarna är av den karaktären att de skapar ett nytt maktförhållande mellan kyrkan och de det världsliga samhället. I några fall kan det vara fråga omändringar i stormännens intresse. Har det alltså funnits några äldre, auktoriserade exemplar av lagarna är det begripligt att de försvunnit. Men huvudmassan av bestämmelserna i de kodifierade lagarna består av inbördes sammanhängande regler och jag har därför utgått från att dessa i stort sett motsvarar ursprungstexten. Annorlunda förhåller det sig med Ostgötalagen, somutsatts för en genomgripande revision. Här inskränker sig inte ändringarna till några begränsade tillägg somi Upplandslagen utan det somskett är en anpassning till lagstiftningen vid 1300-talets mitt. Det resultat jag kommit fram till är att den av Schlyter som huvudhandskrift betecknade versionen också måste betraktas som ”originalet” till Ostgötalagen i dess nuvarande form. Annat källmaterial än lagböckerna För maktanalysen ska i princip endast lagarna användas som källmaterial. I vissa fall har jag gjort avsteg från den principen. Det gäller för Erikskrönikan i ett par fall. Dels har den av äldre forskning åberopats som belägg för den s.k. Birger jarls arvslag, dels förekommer den i historien om det urgamla kungavalet vid Mora äng, som jag identifierar som en senmedeltida politisk propagandamyt. I samband med analysen av teorin om Alsnöfrälset hänvisar jag vidare till ett par diplom. Dessa avsteg har dock inte någon central betydelse för maktanalysen. När det gäller frågan om ”källorna till källorna” är det däremot tillåtet att medtaga även annat material. I praktiken har detta inskränkt sig till de kungliga stadgor, sominarbetats eller på annat sätt haft betydelse för lagarnas innehåll. Termen lag Den traditionella rättshistorien skiljer mellan ”lagböcker” och ”rättsböcker”. De förra utgörs av de kodifierade lagarna medan rättsböckerna betraktas som lagmannens privata nedteckningar. Redan Schlyter reagerade mot denna indelning som han betraktade som anakronistisk. Ur min synpunkt är funktionen det avgörande, dvs omdet material jag vill använda som källa har tillkommit i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=