RB 41

KAPITEL VIII Arvsrätten Arvsordningen är somtidigare nämnts ett parti av medeltidslagarna somflitigt utnyttjats av germanisterna för att konstruera bilden av det forngermanska samhället. Arvet följer släktskapen och släktskapssystemet utgjorde samhällets hjärtpunkt, menade man. Genomförändringarna i arvsrätten skulle man kunna följa förändringarna i samhället. Det är sådana idéer somligger bakom den hittillsvarande relativa dateringen av de odaterade svenska medeltidslagarna. De placeras in i ett utvecklingsschema med hänsyn till hur långt de har hunnit att ge kvinnorna lika arvsrätt med männen. Gutalagen utgör här det äldsta stadiet, därnäst kommer VgL I och Dalalagen. Östgötalagen utgör ett mellanled till det yngsta skedet, somrepresenteras av de centrala svealagarna.' Denna teori vilar som synes på den äldre källsynen och faller med denna. Men frågan kvarstår om arvslagarna ändå på något sätt kan användas i daterande syfte, och att finna svaret på den är målet för detta avsnitt jämte den ständiga uppgiften att visa receptionen. Vi måste då ha klart för oss att arvsreglerna på medeltiden lika litet som idag var tvingande. Ingenting hindrade att berörda parter gjorde ett annat avtal, som då blev gällande. Om inget avtal fanns och tvist uppstod mellan släktingarna, skulle lagens regler däremot gälla. Den länsrättsliga arvsordningen följer huvudsakligen manslinjen. Kvinnlig arvsrätt gäller endast i fallet att manliga släktingar saknas. För Nordens del har inflytandet från länsrätten haft en viss betydelse. Men huvudsakligen gäller arvsordningen privat egendom, och det är den enda som behandlas här. I svensk rätt med undantag för Gutalagen görs heller ingen skillnad mellan fast och lös egendom.^ De västerländska medeltidslagarnas arvsordningar har ett par gemensamma nämnare. Den ena är den kanoniska släktskapsberäkningen. Den gjordes för att sätta en gräns för den biologiska släktskapen och därmed för äktenskapshindren. Som ovan visats gick gränsen tidigare vid sjunde led men i början av 1200-talet ändrades detta till fjärde led. Denna släktskapsberäkning utgår från gradnärheten till den för parterna gemensamma släktingen. Den andra gemensamma nämnaren är den justinianska arvsordningen. Den kanoniska släktskapsberäkningen blir bestämmande för släktskapets gränser. Den tillämpar gradräkning men man kan av den inte sluta till i vilken ordning lika gradnära släktingar ska ärva. I de medeltidslagar som tillämpar gradualprincipen är denna oftast kombinerad med principen att manlig arvinge ska föredragas framför kvinnlig och manslinjen framför kvinnolinjen. Proto-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=