RB 41

109 ställa dos, med visst avdrag. Denna bestämmelse tillkom sedan det manusfria äktenskapet blivit allt vanligare under republikens tid. Skilsmässoreglerna blev föremål för en serie omarbetningar i den justinianska lagstiftningen. Under den mest liberala perioden kunde skilsmässa alltid erhållas omparterna var överens. Var de inte överens, kunde ena parten få skilsmässa utan förlust av egendom enligt vissa regler. Bland annat fick hustrun rätt till skilsmässa med bibehållen hemgift och gengåva, om mannen begick äktenskapsbrott eller slog henne. Om äktenskapet hade ingåtts formlöst, kunde hustrun, om mannen ville skiljas utan skäl, få en fjärdedel av hans gods, vilket beräknades vara det maximala värdet av hemgiften.^ ”1 mänskliga angelägenheter är varje band lösbart”, konstaterar lagen med hänsyftning på skilsmässa.^ I senare lagstiftning skärptes emellertid skilsmässoreglerna betydligt.^ Sammanfattning Arra sponsalicia var alltså en pant till säkerställande av det med förlovningen ingångna avtalet och detta var en relativt sen företeelse. Kvinnan är subjekt i rättshandlingen, hon är visserligen beroende av sin förmyndares samtycke men hennes ja är avgörande för ett lagligt äktenskap och hon har full rätt att mot ersättning bryta förlovningsavtalet. Detta i köprättsliga former ingångna avtal var vanligt främst i de högre socialklasserna. Ironiskt nog är det detta överklassavtal som utgör mönstret för vad senare forskare har kallat köpäktenskapet och somde förlagt till ”forngermansk” tid. I det manusfria äktenskapet och i avsaknad av egna nära manliga släktingar är kvinnan sui iuris, i sin egen rätt. I justiniansk rätt är jämlikheten mellan parterna påfallande. De tidiga reglerna för skilsmässa och den egendom som parterna därvid i vissa fall riskerar att förlora, är explicit utformade så att de ska drabba man och kvinna lika. Justiniansk rätt ser i äktenskapet ett avtal mellan två likvärdiga parter. Langobardisk rätt I langobardisk rätt är kvinnan alltid omyndig. Har hon inte egna släktingar eller självvald förmyndare står hon under kungens förmyndarskap och hon har därmed aldrig fri rådighet över sin egendom.^ Formerna för ingående av äktenskap överensstämmer i övrigt med dem i romersk rätt liksom äktenskapshindren. Förlovningen är ett avtal som ingås mellan den blivande brudgummen och brudens förmyndare. Kvinnans samtycke erfordras, men fadern och brodern har en så stark ställning somförmyndare att de inte förlorar förmyndarrätten omde försöker tvinga henne, varför hennes rätt synes vara svagt skyddad.^

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=