189 Klarast kommer dualismen edsöresprocessen-landets lag i Östgötalagen till synes i stadgandet omhemfridsbrottet, när någon blir dräpt i annans hus. Först sker då enligt lagens nuvarande avfattning boskiftet och sedan får den fredlöse köpa sig fred av kungen efter förbön från husägaren. Därefter ska målsägaren, dvs den dräptes arvingar, stämma dråparen på nytt, på det sätt som sägs i dråpsbalken, ”och han fare fredlös för demtills han bötat till arvingarna, och vare saklös både för kungen och häradet för fredlösheten, ty han har redan bötat till kungen”. Eftersomtredelning av det konfiskerade godset är påbjuden i edsöresrätten, ska alltså målsägaren först vara med i boskiftet, sedan ska han föra en egen process för att få ut sina böter. Detta kan inte vara den ursprungliga ordningen. Det visar istället på att kungen tidigare tagit allt den fredlöses gods så som skedde i grannländerna. Han har också ensam bestämt när brottslingen skulle få köpa sig freden tillbaka, så somregeln var i norsk rätt. Tredelningen av det konfiskerade godset har kommit senare, sannolikt först med Alsnö stadga. Kungen har tvingats till detta liksom till medgivandet, att fredlösheten inte fick hävas förrän efter samtycke av den skadelidande och sedan av husägaren. I Östgötalagen och landslagen måste således konungsräfsten alltid först fria eller fälla för edsöret, innan parterna får framföra några bevis. Detta framgår också explicit av följande regel, somsaknas i svearätten: ”Nu får inte den som skadan fick framföra vittnesmål, söka eller stämma mot den som skadan gjorde, förrän nämnden har antingen fällt eller friat, utan han ska fara till tings och där kungöra målet och sedan ska målet vila till konungens räfst. För han framnågra vittnesmål förut så är de olagliga. Denna flock samt ett anslutande stadgande visar att Östgötalagens bestämmelser är senare tillkomna än svearättens. Fallet gäller att några personer försöker att göra hemfridsbrott men inte åstadkommer någon skada förutomatt de bryter upp dörren. Detta bedöms i alla lagar ligga utom edsöret. Södermannalagarna stadgar här: ”åtalar sedan någon dem för hemgång då värje de sig med 12-mannaed eller bötar 3 marker, om ej större skada är gjord, ty för hot ska här gäldas liten bot.”"*^ Östgötalagen har för samma sak: ”böte de 3 marker eller neka med 12-mannaed och de får inte gå eden förrän nämnden har värjt demför edsöret.” (kurs. här) Samma tillägg finns i landslagen. Av svealagarnas text framgår alltså att en enskild målsägare där kunde föra processen i ett hemfridsmål, vilket uttryckligen förbjuds i götarätten och landslagen, innan nämnden avgjort om edsöret. Östgötalagens och landslagens konungsräfst arbetar inkvisitoriskt. Den skadelidande är därmed inte kärandepart i själva edsöresmålet. Målsägaren har emellertid en annan ställning i landslagen genom att den ändringen har vidtagits att han nu inte längre har del i boskiftet utan istället har rätten till fredsbön. Kungen och husägaren kan därför ” 44
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=